Etthundrafemtio böcker om året. Så mycket läser litteraturjournalisten Ingalill Mosander, berättade hon i sitt sommarprat för ett par veckor sedan. Hennes kollega Yukiko Duke är snäppet värre. Hon läser en bok om dagen och det dubbla veckan före bokmässan.
De båda beskriver hur de föddes in i ”bokslukaråldern” och sedan aldrig kom ur den. Så var det inte för mig, absolut inte. Men relation till litteraturen har alltid stormat och i dag kan jag knappt läsa. Jag fick faktiskt genomgå ett självhjälpsprogram för att inte förlora litteraturen helt.
I bokhyllan i mitt barndomshem stod bara två böcker: Anna Wahlgrens ”Barnaboken” och den tjugoandra delen av Bra böckers serie uppslagsverk. Jag fick välja mellan att förkovra mig i uppfostransmetoder eller slå upp ord som finns gömda mellan STOF och TCH. Nej, vi läste inte, i stället för att läsa tittade vi på tv – helst Beverly Hills och Sunset beach. Men strax innan jag skulle börja skolan hände något.
Jag hade börjat lära mig läsa på egen hand, säkert främst genom textremsorna på amerikanska såpoperor. Tillräckligt många födelsedagar hade dessutom passerat så jag lyckats bygga upp ett litet lager med böcker. De där böckerna var mina käraste ägodelar. På nätterna sov jag med böckerna under huvudkudden. Det var inte speciellt skönt, men många kärleksrelationer är ju hårda. Det hade jag också lärt mig via tv:n.
Ännu senare i livet , i lågstadiet, hade min relation till böcker helt vänt blad igen. Nu hade jag ju lärt mig att skriva. Skrivandet konkurrerade ut läsandet och bättre blev det inte. I gymnasiet när vi skulle recensera böcker lade jag dem direkt åt sidan. Jag läste baksidan och lät sedan pennan rädda mig, vilket den som tur var alltid gjorde.
För ett tag sedan kom jag dock till en punkt då jag insåg att mitt sätt att leva inte var hälsosamt. För säga vad man vill, men litteratur är ju viktig. Vi läser oss till kunskap, vi läser för att lära oss mer om varandra och vi läser nog även för att lära oss mer om oss själva.
Vid årsskiftet inledde jag mitt eget självhjälpsprogram. Jag började med den tunnaste novellen jag kunde hitta och jobbade mig uppåt till noveller av Boye, Strindberg, Lagerlöf och många fler. För någon vecka sedan tog mina noveller slut. Då tog jag tre djupa andetag och gick sedan med skakiga ben till Pocket shop och köpte en roman. Två dagar senare var den utläst. Det gick! Jag klarade det.
Sommaren är nog det kapitel i årstidsboken vars handling mest präglas av böcker. Nu ligger jag precis som många andra på stränder, klippor och gräsmattor och vänder och vrider på mig för att hitta en läsställning som inte känns allt för obekväm.
Det dröjer nog innan det blir 150 böcker om året. Men en till roman innan sommaren är slut ska det bli. Jag kan läsa. Jag är inte rädd.