Karin Andersson: Jakten på mitt barns musiksmak

Det finns många saker som kan skapa ångest eller nervösa sammanbrott under tiden man väntar på att ens första barn ska ploppa ut. För varje ny fysisk krämpa, ja för varje rosaskimrande bristning på magen, så tycks ett nytt potentiellt dilemma dyka upp. Det kan röra den gravidas mat som antingen är för rökt, för vakuumförpackad, för svårsmält eller helt enkelt i för stora portioner. Vi har planerandet av ledighet, duster med Försäkringskassan och det fullkomligt omöjliga inköpet av det ufo som kallas barnvagn. Vad ska bebben heta? Ska kläderna ha rosa prinsessor eller gröna bilar, kanske ska det vara både och eller ingetdera?

Ingenting får dock mitt hjärta att svettas mer än när jag stöter på följande rader under mitt dagliga googlande på valfritt bebisrelaterat ord: ”Det ofödda barnet kan höra och känna musiken du spelar. Det kommer att känna igen denna musik när det har fötts” och ”Börja sjung för barnet redan när det ligger i magen – din röst är viktig”. Pang! säger det när ångestgropen i magen får sig en rak höger.

Vi sammanfattar. Inte nog med att den musik jag väljer att omge mig med kommer att vara det frö som så småningom ska växa sig till en frodig musiksmak. Min egen sångröst, som för övrigt springer och gömmer sig bakom en halsmandel när den tror att någon lyssnar, ska sätta standarden för allt vad tonsäkerhet och musikalisk känsla heter. Åh, arma barn, hur ska detta sluta?

Med insikt om vikten av mitt musikaliska urval fram tills det att bebisen lämnar min kropp lämnade jag genast Google-fönstret för facebook. Medveten om de egna begränsningarna vad gäller musikhistoria formulerade jag där en efterfrågan på ”De bästa albumen någonsin”. Nu järnspikar skulle såväl mamma som yngel förkovra sig i musikens underbara värld!

Ett efter ett ramlade tipsen in och lades sedan omsorgsfullt in i en spotify-lista. I jakten på mitt barns musiksmak tog vi oss an musikens giganter en efter en: där var Bruce Springsteen och Johnny Cash, det var Robyn och First Aid Kit, Nina Simone, Tom Waits och Damien Rice för att nämna några. En del framkallade uppskattande sparkar (från barnet alltså), andra gav hicka och vissa möttes helt sonika av en likgiltig stillhet.

Några mönster i bemötandet har hittills varit omöjligt att skönja, men det gör inte så mycket. För oavsett om junior blir dansbandsfantast, rockdiggare eller hiphopare så kan jag vaggas till ro i vetskapen om att jag i varje fall gjorde mitt vad gällde musikalisk utbildning pre-förlossning. Med det i bakhuvudet kan jag sedan att gå vidare i livet och grubbla över verkligt viktiga saker. Som till exempel vem som skulle göra sig snyggast i tryck på en liten body i storlek 56 – Aretha Franklin eller Cornelis Vreeswijk.