Jane Eyre i alla nyanser av grått

Mårten Markne tycker sig ha sett andra bättre filmade versioner av Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre än denna.

Mia Wasikowska som Jane Eyre.

Mia Wasikowska som Jane Eyre.

Foto: Laurie Sparham

Kultur och Nöje2011-09-16 09:00

Jane Eyre har allt ? allt! ? som man kan önska sig av en romantisk berättelse. Charlotte Brontës roman är dessutom närmast befängt flitigt filmatiserad, vanligen pålitliga Imdb listar 22?titlar. Men, för att dra en parallell till den nästan samtida, också många gånger filmade Jane Austen vars publik säkerligen kommer att hitta till Cary Fukunagas vackert bildsatta film: där Austens fjäderlätta ironi ganska smärtfritt flyttar över till filmduken så krävs det mer än den här filmens dystra stenhus och översiktsbilder av vida ljunghedar för att få det inre tumultet hos Jane Eyre att ens anas på vita duken. Så pratas det också mer i?den genomsnittliga Jane Austenfilmatiseringen än det gör här.

I sin förra och första film, Sin nombre (2009), berättade Fukunaga om immigranter och gangstrar i södra Mexiko. Även om ämnet är ett helt annat denna gång använder han samma tonläge: sakligt, utan de romantiska åthävor som frestat tidigare regissörer (Franco Zeffirellis film från 1996 är ett praktexempel).

Med det sagt så har Fukunaga gjort ett hyggligt jobb. Han lägger fokus på Janes självständighet och mot alla orättfärdiga makthavare välformulerat riktade ilska, just de karaktärsdrag som får den bistre Rochester att värdesätta henne.
Som försök är det snyggt. Det når inte hela vägen, framför allt för att passionen inte bara är samvetsgrant återhållen som hos Brontë, utan helt undanskuffad: de återkommande ljunghedarna och de dystra stenhusen är rätt trubbiga som symboler för sinnesstämningar, även när kameran plötsligt börjar darra.
Michael Fassbender försöker tända en gnista emellanåt, men Mia Wasikowska ? mycket bra på att hålla huvudet högt och ryggen rak ? har en och samma bekymrade min fastklistrad i ansiktet större delen av filmen. Det är också ett sätt att tolka Janes omtalat slätstrukna yttre, men blir lite tröttsamt att titta på.
Filmens största dramatik utspelas den gången när det rycker lite lätt i hennes mungipa.

Och då lider ju inte grundhistorien brist på dramatik, snarare tvärtom. Man kunde kalla den överlastad om den inte var så sakligt berättad i den vuxna Janes återblick på sitt liv: en elak styvmor, en fruktansvärd internatskola, gotiska skräckinslag, tyfus och eldsvådor, översvallande lycka och djupaste förtvivlan.
Men bör man nu inte se filmen för romantiken eller skådespelarna så kan man ändå se den för ljuset: alla nyanser av grått.

Jane Eyre
Regi: Cary Fukunaga.
Royal. Manus: Moira Buffini efter Charlotte Brontës roman. Musik: Dario Marianelli. Foto: Adriano Goldman. Klippning: Melanie Oliver. I rollerna: Mia Wasikowska, Jamie Bell, Michael Fassbender, Judi Dench m fl

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!