Björn G Stenberg: Jazz av klassiskt märke

Ett riktigt glädjande exempel på detta är Uppsalapianisten Hans Loelvs nyutgivna When dark meets light. Där visar han upp både sin fina teknik på pianot och sin kompositörstalang. Han har skrivit 8 av 9 stycken själv och ett är av den avlidne vännen Peter Gullin. det handlar om musik som på något vis känn självklar, utan onödiga krusiduller men med ett mycket gott hantverk.
Förutom hans drivna och lyhörda spel, som förstås bildar centrum i musiken, låter han sina musikaliska kolleger få rejält utrymme. Främst förstås eminenta Jocke Ekberg, trummor, och Per V Johansson, bas, från Trio X. men här finns också duktiga tenorsaxofonisten Roger Nordling, Sten Westling på cello och en låt med Claes Janson. Som helhet är det ett varierat, välspelat och skönklingande album, mer ljust än mörkt.

Av någon anledning har Kjell Jansson–Jan Zirk Quartet väntat i mer än tio år att komma ut med sitt album. Det heter också It took some time. Albumet bjuder på snyggt spelade standards förknippade med Ellington-Strayhorn som Satin Doll, Take the Coltrane och Something to live for.

Lite djärvare är Standard Connection – där det göms stora namn som Peter Asplund, Johan Löfcrantz, Robert Nordmark och Uppsalas superbasist Martin Sjöstedt – med sitt album Northland. Där tolkar man kompositörer som Miles Davis, Thelonius Monk och John Coltrane. Gruppen har en imponerande samspelthet och gruppklang, parat med skickliga soloinsatser.

Pianisten Lars Jansson har spelat med de flesta och har flera album i eget namn bakom sig. På Worship of self visar han sin kärlek till klassikerna i sina kompositioner. Förutom sina triokamrater Christian Spering och Anders Kjellberg har han sällskap av ett stort antal kammarmusiker på albumet. Det gör att musiken får en ovanlig inramning och en lika ovanlig klang. Att det är välspelat och skickligt komponerat behöver man kanske inte tillägga, även om det kunde ha varit aningen mer vågat.

Det är ovanligt med trumslagare som frontar ett band. Och än ovanligare blir det om räknar kvinnliga trummisar, Martina Almgren är nog den enda på rak arm som jag kommer på. Hon är i alla fall ledare och kompositör för gruppen med det livsbejakande namnet Oh Yeah Orchestra. Albumet Freedom of Movement handlar om ”rörelse, lätthet och frihet” enligt pressmeddelandet. Det gör det sannerligen också. Tillsammans med sina medmusikanter med namn som Lisen Rylander Löve, Björn Almgren, Petra Lundin, Niclas Rydh, Tommy Kotter och Ebba Westerberg spelar hon gravt rytmisk och sprittande musik. Ibland blir det stora klanger med dronekänsla men oftast är det just rytmen som blir kännetecknet, om det nu beror på att Martina Almgren är just slagverkare. Riktigt bra låter det hur som helst, och spelglädjen smittar.