Jazz, brass och lite tystnad
Vi tittar på den svängda soffan i mättat rött med grå och röda kuddar och konstaterar att den kunde vara partituret till ett musikstycke.Åke Erikson är tonsättare. Inte kompositör, det är mer för lättsammare musik, säger han. Egentligen vore musikskapare ett bättre ord.
— Det börjar lugnt så här, men stegras där vid kuddarna, och där kommer de vita lamporna in och den gröna växten innan tempot lugnar sig .., säger Åke Erikson och vi praktiskt taget hör soffan sjunga.
Åke Erikson öppnar sitt partitur till oratoriet Skapelse utlämnad, text Elisabet Hermodsson. En prydlig piktur, inte som Hugo Alfvéns berömda, men inte långt ifrån.
Känsla för instrumenten
Åke Erikson spelar allt han skriver. Varenda stämma. För att få höra hur ett komplicerat verks alla stämmor klingar tillsammans, tar han ibland synten till hjälp, spelar, spelar in och spelar upp.
Men det räcker förstås inte att till exempel lira brass på en klaviatur. Men måste ha den verkliga känslan av instrumenten och av musikernas möjlighet att verkligen utföra det på notpapperet beskrivna.
— Man måste sätta sig in i varje instrument. Och se till att de olika stämmorna är intressanta för musikerna att spela, säger tonsättaren.
När Åke Erikson skrev för orgel var han tvungen att lämna pianoklaviaturen därhemma.
— Jag satt ensam i Domkyrkan och spelade en kväll. Det var nödvändigt. Och fantastiskt skönt, säger han.
Prövade sig fram
Flera klaviaturer, fotklaviaturen därtill, alla register som ska dras ut och skjutas in ... Visserligen är Åke Erikson utbildad i komposition och musikteori vid Borgarskolan i Stockholm och vid Musikhögskolan, och visserligen har han varit både lärare och aktiv musiker i så där fyra årtionden, men kunde han det där med orgelregister?
Nä, han prövade sig fram tills det lät som han ville.
Konst med toner
Att vara tonsättare är att ständigt lära sig nytt, att utvecklas.
— Det bör åtminstone vara det. Man bör sträva efter att alltid gå vidare.
Vi pratar om vad kultur är och betyder för människor. Och vad musik egentligen är.
— Konst med toner, säger Åke Erikson om musiken.
Ett språk likaväl som ord och bilder. Ett som kanske når fler människor.
— Musiken betyder oerhört mycket mer för människor i dag än när jag var ung. Då var vi några som började spela jazz, men många kompisar höll på med idrott och var inte alls intresserade av musik. I dag lyssnar nästan alla på musik. De unga går omkring med cd-spelare och hörsnäckor.
Olika musikgenrer, olika kvalitetsnivåer, olika tonspråk och kanske också tondialekter — det verkar finnas något för alla i det här språket.
Man gör det man gör
För Åke Erikson är det jazz och konstmusik som gäller. Och varför inte en kombination:
— Just nu gör jag arrangemang på jazzmusik för kör och brass.
Han komponerar eller arrangerar mest på beställning. Det är länge sedan han skrev musik rätt ut i luften. Varför gör han det över huvud taget?
Frågan får egentligen inte något svar. Självklart för att han tidigt valde musiken, för att den kändes som hans del i tillvaron, först jazz efter gehör, sedan i ett allt mer strukturerat förhållande med vuxna pianostudier och teoretiska studier och själva skapandet av ny musik.
Man gör det man gör för att det är det man gör.
Känner någon igen sig?
Bra, bättre, bäst
En man i sina bästa år i kultursfären i landet Sverige. Vad är kultur för honom?
— Kultur är mänskliga uttryck inom olika konstformer. Kulturen återspeglar en sorts livskraft, som finns i allt detta man upplever visuellt eller när man lyssnar.
— I konsten måste man lyfta sig, utvecklas, ständigt bli bättre.
Bra, bättre, bäst — är svåra begrepp. Vad är bra? Bach, känns som en självklarhet (men är det kanske inte?).
Åke Erikson tar popsvängen på 60-talet som ett åskådligt exempel och säger Beatles.
— Det var väldigt mycket musik i det Beatles gjorde. Rytmiskt intressanta ackord och gångar, stämmor, som i låten Because, som börjar på E, men också har en stämma liggande en ters över. Beatles musik hade konstmusikdrag. De var originella då, kom med något nytt.
Lyssnar på tystnaden
Själv har han alltid lyssnat på jazz. Miles Davies, Dizzy Gillespie, Bill Evans, Charlie Parker. Och spelat själv — lirar dessutom gärna dubbelpiano med sin hustru hemma i Årsta.
Men han lyssnar mindre på musik nu än förr. Han har hittat något annat att lyssna på.
— Tystnaden. Det är så skönt när det är tyst ibland!
Den musik Åke Erikson skriver spänner över både jazzen och konstmusiken, den moderna klassiska musiken.
Hans verk har titlar som Regnskog för piano, Nocturne för manskör (gissa vilken!), Där himmel och hav befaller. En del av de poetiska titlarna, beror på Elisabet Hermodsson,som han samarbetar mycket med.
Skiva till hösten
Riktigt känd för Uppsalapubliken har han blivit till exempel genom invigningsmusiken Stenens röst för kör, orgel och klockspel (Elisabet Hermodssons text) till Missionskyrkan 1983, sin fanfar till Uppsala stads 700-årsjubileum 1986 och oratoriet Skapelse utlämnad (text Elisabet Hermodsson) till samma jubileum, samt för musiken han skrev till Marie Källmans dansföreställning Drottning Kristina på Uppsala slott 1997.
Den som vill lyssna på Åke Eriksons musik får tillfälle nog i höst. Då kommer en cd med ett urval av kompositioner från 1972 och framåt. Verk för blandad kör och verk för OD, stycken för Linnékvintetten, för kammarorkester, för Omnibus kammarblåsare och för piano.
— Du, säger han när vi ska skiljas åt, min fru sa en bra sak, som jag håller med om: Musiken hjälper människor att komma i kontakt med sina känslor. Skriv det!
Så jobbar vi med nyheter