Att peka på rasistiska strukturer i barnböcker leder som bekant till ilskna skrik från alla möjliga håll. Bertil Almqvists på ganska goda grunder lite bortglömda bilderboksserie om familjen Hedenhös erövring av både världen och rymden lär i ett slag få många, mycket upprörda försvarare. När det handlar om uppmärksamhet är en julkalender ingenting jämfört med en rasismdebatt.
Som Andreas Palmaer konstaterade i DN häromdagen så är Hedenhösarna ett barn av sitt 50-tal: kärnfamiljen är självklar, könsrollerna så rigida att inte ens danska politiker kan bli upprörda, framtidstron är gigantisk, kärleken till ny teknik är självklar och intensiv. Och en självklar följd av tidsandan är att pappa Ben inte bara är den självklara kaptenen i familjen, utan också en given skeppare i alla miljöer som han som vit man beträder. Men, som Palmaer också poängterar, Hedenhösarna är inte utpräglat rasistiska och Almqvist låter dem möta de flesta människor på ett relativt jämlikt sätt. Men ibland går det snett, som i Bens flagranta dominans av den amerikanska urbefolkningen.
Att Bonnier Carlsen har deklarerat att kommande utgåvor av samlingsvolymen ”Barna Hedenhös” inte kommer att innehålla den kritiserade ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” gör mig inte särskilt upprörd. Det vore ett intrikatare problem om boken i fråga hade ett högre litterärt värde. Vill du promt ha förlegade värderingar i en tråkig, förhållandevis dålig bok, tja, då får du väl leta på antikvariat.
I andra fall är det bättre att, som man har gjort i utgåvor av Pippi Långstrump, lägga till en förklarande inledning som säger något om den tid boken är skriven i. Barn är ju inte dumma i huvudet.