Som alla stora som går att få till ett jämnt jubileum för så är tenoren Jussi Björling nu uppmärksammad. han skulle ha fyllt 100 år i år, men dog redan som 49-åring 1960. Det var dock inget 50-årsjubileum för den skulle förra året.
Över huvud taget kan man säga att det på något vis skall vara ett ljust minne över honom, som om det dels var hans tunga start i livet (modern dog när han var sex, fadern vid femton), dels att han placerade Sverige på världskaratan på ett område vi inte var så ofta innan Abba. Jussis alkoholism, knepiga relationsproblem och annat ska det inte sägas så mycket om, det är hans fantastiska röst vi ska minnas.
Det går igen också i Torbjörn Lindqvists minnesfilm. Han blandar intervjuer med folk som träffat Jussi med journalfilmer på honom själv. Under sångerna visas lämpligt vackra bilder och det är också filmens största behållning.
I övrigt blir det för grunt, det hade varit roligt med ett porträtt som gick mer på djupet. Boken Jussi – Sången Människan Bilderna som kom innan jul ger mer substans, även om den också skrapade mer på ytan. Intressant här är att se hur syskonen Björling på många sätt liknande syskonen Jackson i en senare tid.
Men för den som älskar Jussi Björling och dessutom vill se bilder från ett svunnet Sverige är Jussi i våra hjärtan en trevlig stund. Själv spelar jag alltid hans underbara insjungning av O Helga Natt till varje jul. Och ett intressant artistöde är han hur som helst. Han var Jussi med svenska folket och grabben från Stora Tuna som med sin fantastiska röst erövrade en hel musikvärld. Få har nog gjort så mycket för att sprida opera i breda folklager heller under 1900-talet.