Att undersöka ett hus på spaning efter det kulturhistoriska värdet är som att möta en obekant människa. Det går inte att med detsamma fånga in hela personligheten, eller sätta ord på karaktären. Ofta är det bra om man tagit reda på en del i förväg. Ligger huset i staden kan stadsarkivet eller byggnadsnämndens arkiv ha åtskilligt av intresse: ritningar, gamla foton, arkitektens namn, husets ursprungliga funktion. Men de flesta hus finns det inga papper på, särskilt inte på landsbygden. Då återstår två källor: människorna som bor i huset eller arbetar där – och huset självt.
Huset i sig är den pålitligaste uppgiftslämnaren. Men många är svåra att förstå sig på för de talar ett äldre språk om gamla tiders liv, arbete och byggande. Därför är det bra om man har mött många hus, av olika ålder och med olika sysslor. Då blir det lättare att tolka till modern svenska, så att vi alla begriper.
Särskilt roligt är det att undersöka hus om man är nyfiken. Man ska öppna alla dörrar, titta in i varje rum och snoka i vinklar och vrår. Det är på dammiga vindar och i fuktiga källare som huset avslöjar sig. Är byggnaden välbevarad blir berättelsen tydligare. Därför är ursprunglighet ett nyckelord vid kulturhistorisk värdering.
Den högsta kulturhistoriska rangen har våra byggnadsminnen. Beslut fattas av länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Skyddet ges till hus och anläggningar som på ett eller annat sätt är synnerligen märkliga. I Uppsala finns många byggnadsminnen, här blandas högt och lågt. Å ena sidan Gustavianum, med Sveriges enda anatomiska teater, byggt 1662 men med delar från medeltiden, å andra sidan Villa Göth i Kåbo, en modernistisk tegelkloss från 1950. Å ena sidan gymnastikhuset Svettis från 1910, å andra sidan det blygsamma Backmanska huset från 1620-talet i Rundelsgränd – ursprungligen en professorsbostad, men också Uppsalas äldsta bevarade trähus.
Kyrkorna är specialfall. Alla som byggdes före 1940 har i stort sett samma status som byggnadsminnena. Bland de nyare kyrkorna har däremot endast de som särskilt pekats ut detta skydd. Almtunakyrkan på Torkelsgatan är en sådan, ritad av Peter Celsing 1959.
Varje kommun kan själv besluta om att Q-märka hus. Stort eller litet q är beteckningar i en detaljplan, en handling som styr hur mark och byggnader får användas. Q-bestämmelserna är inte lika stränga som för byggnadsminnen, oftast handlar de om hur exteriören ska bevaras. För fem år sedan Q-märktes till exempel UNT:s gamla kontorshus i Boländerna, ritat av Sven Jonsson 1966. Byggnaden får inte rivas, och fasadens karaktär ska bevaras.
K-märkt är ett vardagligt uttryck, inte officiellt, och riktigt seriösa tjänstemän undviker faktiskt att ta K-ordet i sin mun.
Under 80- och 90-talet ringade Riksantikvarieämbetet in landets kulturhistoriska riksintressemiljöer. Byggnader i en sådan miljö kan kallas för K-märkta, även om de inte är utpekade ett och ett. Uppsalas stadskärna är ett riksintresse, med hänvisning till att stadsplanen härstammar från 1600-talet och att där finns ovanligt många gamla byggnader.
Riksintressemiljöer består annars vanligen av kulturlandskap i större mening, med fornminnen, byar, åkrar och vägar. Ett sådant heter Ri35, Uppsalaslätten och Jumkilsåns dalgång. Det är 12 kilometer långt och 6 kilometer brett.
Ibland inför kommunen mera översiktliga bevaranderegler. En stadsdel eller by kan utpekas som ett kulturhistoriskt värdefullt område och då ska alla hus där hanteras med särskild varsamhet. En ganska ny typ av K-märkning kallas för kulturreservat. Det motsvarar ett naturreservat, och ska på samma sätt vårdas enligt särskilda regler, med bidrag från staten. Det är ett mindre område på landet eller vid en tätort, med byggnader och mark, och ingår ofta i ett riksintresse. Linnés Hammarby är det ena av länets hittills två kulturreservat.
Vad gör att ett hus blir K-märkt? Först måste några tänkbara motiv elimineras. Det handlar inte om vackert eller fult, för skönheten sitter endast i betraktarens öga. Synen på vad som är vackert varierar inte bara över tiden utan också med vem man frågar. Det hindrar inte att många K-märkta hus är sevärda. De kan ha ritats av en skicklig arkitekt eller ha åldrats på ett sätt som inte misspryder. Kulturhistorisk värdering är alltså inte en fråga om tycke och smak.
Kulturhistorisk värdering handlar inte heller om pengar eller marknadsvärde, det som engagerar exempelvis våra fastighetsmäklare så intensivt. Det är på så sätt en smula idealistiskt. Liksom varje person har sitt människovärde, så har alla hus kulturhistoriskt värde: ungt eller gammalt, stort eller litet, det må vara aldrig så medfaret eller alldagligt. Konsten är att vaska fram guldkornen ur sanden, att visa på de speciella kvaliteterna som kanske inte andra hus har. En viss byggnad kan vara unik i sin by, medan en annan är ensam i sitt slag i hela landet.
Men på en punkt måste man faktiskt instämma med mäklarna: läget kan vara extraordinärt och bara det kan ligga till grund för ett bevarande. Tänk er Uppsalaåsen utan Slottet eller årummet utan Ångkvarnen!
Bruksvärdet, ”bra att ha-värdet”, är det egentligen inte heller nödvändigt att ta reda på, i alla fall inte inom ramen för den kulturhistoriska värderingen. Det kan däremot bli aktuellt när framtiden förs på tal. Ett hus som kan brukas är alltid tacksammare att bevara och förvalta än ett som kan överleva endast som museum. De flesta museerna må vara K-märkta, men de flesta K-märkta hus är faktiskt inte museer.
En teknisk eller ekonomisk klassificering har oftast begränsad livslängd. Den kulturhistoriska värderingen är inte på samma sätt en färskvara. Men kunskapen inom området växer och hus och omgivning förändras. Så efter ungefär fem år kan det finnas skäl att komplettera, och efter tio år kan det rent av behövas en ny summering.
Det normala är att en byggnad tillskrivs högre kulturhistoriskt värde vartefter åren går. Det gäller även hus som byggts om eller beviljats rivningslov efter att K-märkningen upphävts, såsom Oxenhuset i Uppsala eller Enköpings stadshotell.
Men varför kan det gå så illa med skyddade byggnader? Jo, det finns ingen lag som förbjuder en politisk majoritet att ändra på ett beslut av en tidigare församling, kanske med annan sammansättning. Oavsett det kulturhistoriska värdet går det att alltid säga att något annat numera väger tyngre: miljö och hälsa, bostadsbristen eller marknadskrafterna. En slutsats skulle därför kunna bli att det kulturhistoriska värdet behöver en försvarsadvokat. I Uppsala finns det flera sakkunniga aktörer med den rollen.
* Stadshuset arbetar en stadsantikvarie och för hela länet har vi Upplandsmuseet.
Det är här på sin plats att göra en tillbakablick: Vad har motiverat K-märkning, under gångna tider?
* På 1600-talet låg det kulturhistoriska värdet i de historiska personer som brukat huset och i de historiska händelser som ägt rum i en byggnad, eller påstods ha ägt rum. Det var regenten eller dennes närmaste som valde ut objektet.
* I mitten på 1800-talet låg det kulturhistoriska värdet i att huset eller kyrkan var riktigt gammal, och medeltiden var bäst! Speciellt våra domkyrkor blev uppmärksammade. Men det medeltida hade åldrats och blivit lite snett och vint, eller också hade katedralen skrudats om under 1700-talet. Då valde arkitekterna att förstärka det kulturhistoriska värdet, genom att återskapa den medeltida prakten. Det nötta ursprungliga teglet ersattes med nytillverkat i gammal stil, det lutande tornet revs och murades upp igen rakt och fint. Värdet låg alltså i byggnadens ålder och ursprungsepok. Det var arkitekterna som valde ut.
* I början på 1900-talet hade åsikterna svängt bland konsthistoriker och arkitekter, man såg nu ned på 1800-talets omklädnadsepok. Det kulturhistoriska värdet låg i stället i det autentiska material som fanns innanför husets hud, men som varit dolt. På både stora och små stenkyrkor, i städer och på landet, knackades putsen ned. Den gamla muren skulle synas, med gråstenar av växlande färg och form. Invändigt ersattes den släta 1800-talsputsen med sina kulörta målningar av en grövre rappning som vitmenades. Det var konsthistorikerna som pekade ut.
* På 1970-talet vidgade museifolket sina vyer, det var inte bara slott och herresäten som skulle uppmärksammas. Det arbetande folkets byggnader upptäcktes nu, såväl den gamla hyttan och smedjan som arbetarbostäderna längs bruksgatan. Värdet låg i att alla delar i den gångna tidens samhälle bevarades. Det var de samhällsmedvetna antikvarierna som pekade ut.
* På 1990-talet gick utvecklingen vidare. Nu fick vi ögonen på hantverket! En välbevarad byggnad kunde ha ett alldeles särskilt värde, oavsett hur den ursprungligen hade använts. Bara de blåsta fönsterglasen satt kvar, liksom de smidda gångjärnen och de handhyvlade panelbrädorna. Den högsta lyckan var att hitta ett rum som aldrig målats om, där originalytorna var synliga, med spår av slitage och åldrande. Det var de hantverkskunniga antikvarierna som valde ut.
* Och vad är det som är värdefullt på 2000-talet? Varför inte en väl bibehållen bensinmack från 1965. De utgjorde på sin tid en självklar och viktig del av vår konsumentvardag, men är synnerligen ovanliga i dag. Eller ett Myresjöhus av årgång 1974 med ursprungliga plastmattor och sjögrästapeter. Och nu tar antikvarierna hjälp av medborgare och journalister.
Ett k-märkt hus kan alltså i dag se ut på många olika sätt. En industribyggnad som övergivits kan i bästa fall redovisa hur produktionen gick till, förutsatt att maskiner, kraftöverföringar och transportanordningar finns kvar. Men även om huset tömts, och omvandlats till kontor eller skola, så kan bevarade detaljer vittna om arbetet för länge sedan. Nedslitna trappsteg, en blanknött ledstång, en kantstött lastkaj. En skylt på väggen: Öppna ej dörren förrän hissen stannat!
I centrala Uppsala finns det många sådana hus, fast deras ursprungliga användning knappt går att ana. Men ända fram till 1950-talet var Uppsala en betydande industristad med tryckerier och bryggerier till och med i stadskärnan. Filmstaden vid Västra Ågatan är ju till största delen gamla Almqvist & Wiksells boktryckeri, och i gränden bakom Stadsbiblioteket finns Bayerska Bryggeriets grind och kontorshus kvar. Tvålfabriker, trikåfabriker och kappfabriker låg ett par kvarter längre ut. Länsförsäkringars hus vid Fyrisån byggdes för Hästens Skor. Kvarteret snett emot Samariterhemmet uppfördes som Söderbergs kappfabrik. Ytterligare några stenkast bort låg cykelfabriker, kvarnar och gjuterier.
Värdet, då? Att dessa hus har ett betydande bruksvärde bevisar de varje dag. Det kulturhistoriska värdet är inte lika uppenbart. Men de är förstås viktiga för berättelsen om Uppsalas historia. För vem vill besöka en stad utan historia? Vem vill flytta dit? Varken en stad eller människa kan köpa sig image eller karaktär genom en så radikal ansiktslyftning att alla rynkor och skavanker suddas bort. Och det räcker inte med symbolbyggnader som en stor katedral, ett rosa slott eller ett tjusigt konserthus. Vi måste också vara rädda om alla de mindre, enklare och lite fulare husen – de som bär så många minnen …
Anders Franzén, byggnadsantikvarie och egen företagare.