Kallt, kargt och förföriskt

Musik:Silverbullit, Arclight,(NEG/Bonnier Amigo)Fast det är bara att sälla sig till skaran och mumsa på: för Silverbullit gör det väldigt bra. Även om det känns lite märkligt. Arclight är som bäst när de jobbar med sin säreget kalla och karga atmosfär; när man parar ihop det eteriska ­ svävande förföriska orgelslingor ­ med en mullrande, gitarrtjock bakgrund och malande trumspel. Simon Ohlssons röst rör sig också över stora vidder, där en frusen Ian Curtis-mekanik märks särskilt. Och jag trodde aldrig jag skulle känna något dylikt: att en viss saknad efter boogierock kryper längs ryggraden. Någonstans i det ömsom dramatiska, ömsom monotont tundraliknande soundet skulle man klämt in en lägereld gjord på samma vedträn som till exempel Magnetic city på förra skivan. I brist på det värmer lite lurviga Lift to experience-vibbar gott ?Men oavsett invändningarna är det här en skiva som berör. En genomlyssning kastar en mellan hopp, förtvivlan och försoning, mellan välbekanta klanger (dataspel och Adolphson & Falk!) och isande fräscha ljudkollage. En försoning som fulländas med den monumentala avslutningen I promise you.