Kaloririk Mozarttårta med extra sås

Därför känns hans senaste val av genre ganska självklart. I filmatiseringen av Mozarts sista opera får Branagh användning av hela sin verktygslåda, med storslagna slagfältsscener, bländande vacker natur och komiska fågeldräkter. Med undantag för några få talade repliker bygger hela filmen på sång, med texter på engelska av språkekvilibristen Stephen Fry.
Handlingen är lika tramsig nu som den var på premiären i Wien 1791. Hjälten Tamino får i uppdrag av Nattens Drottning att rädda hennes dotter Pamina undan den onde Sarastros klor. Under resans gång blir Pamina och Tamino kära i varandra samtidigt som Sarastro och drottningen framträder i ett nytt ljus.
I rollistan blandas nya stjärnskott med etablerade operasångare. Joseph Kaiser är oskyldigt stjärnögd som Tamino, Amy Carson gör en tårögt trängtande Pamina (som verkar drömma mer om att ta livet av sig än som sin tillkommande) och den tyske basen René Pape har tyngd i rollen som den mystiske Sarastro. Lyubov Petrovas lömska drottning gör maffig entré, ovanpå en stridsvagn.

Branagh har förflyttat handlingen från ett okänt sagoland till första världskrigets Frankrike, och på så sätt också skapat kopplingar till vår oroliga samtid. Det är lätt att dra paralleller till "ni är antingen med oss eller mot oss" när Nattens Drottning spyr galla över Sarastro och befaller sin dotter att döda honom, och Branagh gör ingen hemlighet av sin inställning till krig när han på en minut förvandlar en blommande äng till bränt gräs och lera.
Branaghs ambition är - precis som med hans Shakespearefilmatiseringar - att locka ny publik till ett klassiskt verk. Problemet uppstår när hans svulstiga stil gifter sig med operans överdramatiska anslag. Det blir helt enkelt för mycket av allting, som att hälla 70-procentig chokladsås på en mastig chokladtårta i tre våningar. Men för den som verkligen gillar choklad är Trollflöjten rena julafton.

Kaloririk Mozarttårta med extra sås

Kenneth Branagh har aldrig varit något lågmäld filmskapare. I verk som Henrik V, Frankenstein och Mycket väsen för ingenting tog han i från tårna på ett sätt som nästan är tabu inom den europeiska filmen - det var stora gester, glödande färger och dundrande musik för hela slanten.