Kan mannen överleva?
Kan mannen överleva i den här världen? Hur står det till med den moderna mannen i dag? Och hur ska det gå för honom egentligen? undrar Therese Eriksson.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, det är åtminstone så det verkar när man får stifta närmare bekantskap med honom i Jesper Ganslandts nya film Apan, uppföljaren till succédebuten Farväl, Falkenberg.
Krister, huvudpersonen - apan, är vid första anblicken förmodligen den perfekta representanten för verklighetens folk: ordinär skinnjacka, ordinär villa i förorten, ordinärt yrke (bilskollärare). Inga markörer som vittnar om en kulturradikal livsstil så långt ögat kan nå.
Men den här verkliga mannen vaknar i filmens första scen upp i en veritabel overklighet. Nedblodad i sitt badrum. Vad är det som har hänt? Apan är inte en film där vi till slut får veta hur det egentligen ligger till, men misstanken gnager lika hårt i maggropen efteråt som under tiden. Är han skyldig till värsta tänkbara katastrof?
Intressantare än frågan om vad som skett är att titta på mannens - apans - reaktioner och handlingar. Receptionen av filmen har samstämmigt tagit upp Kristers desperata, ångestfyllda beteendemönster under den dag som följer efter uppvaknandet i badrummet - och sett det som uttryck för genuint mänskliga reaktioner i en vidrig situation. Maaret Koskinen i Dagens Nyheter (23/10) är en av få som understryker att filmen ytterst handlar om Mannen: "Apan artar sig nästan till en sociologisk studie av mannen som art, som djur betraktat."
Jag skulle vilja påstå att det är både möjligt och angeläget att se Apan allegoriskt: som en berättelse om manlighetens sönderfall. I början får vi följa skeendena över axeln på Krister, hur han cyklar, kör bil fort och ryckigt, spelar tennis med frenesi, tittar på sågmaskiner på byggvaruhuset, springer upp på gamla pojkrummet hemma hos mamma och kör med bilbanan. Han tillgriper så uppenbart klassiska manlighetsgrejer, kliché efter kliché, men inget fungerar. Tillvaron krackelerar fastän han försöker mota bort den med hårda servar. Mot slutet har perspektivet ändrats och i stället för att se med mannens blick, ser vi i stället på honom - där han i all sin ynkedom sakta går sönder, bit för bit.
Jesper Ganslandt tar den infekterade och vanligtvis rätt fruktlösa "män är djur"-debatten ner på oanade djup och tillför med sin brutala berättelse en relevant nyansering av densamma: kan Apan - Mannen - överleva i den här världen? Finns det plats för honom i hans nuvarande form?
Svar: Ingen aning. Filmens slutreplik kommer från mannens son och den är lika tvetydig och outgrundlig som resten av filmen. Han har drömt att alla utom pappan var djur. "Vad var jag då?" frågar Krister. "Du var dig själv."
Man går ut ur biomörkret utan att ha en aning om man ska vara hoppfull eller desillusionerad å mannens vägnar.