Det fina samspelet mellan Chan och Smith utmärker den nya, välgjorda och betydligt sentimentalare The Karate Kid av Harald Zwart. Filmen är också visuellt mer storslagen än sin föregångare och bakom kameran står Roger Pratts (vars repertoar inkluderar filmer som Brazil, Batman och Harry Potter). Men tro för allt i världen inte att filmen handlar om karate, som titeln vittnar om och som The Karate Kid från 1984 gjorde. Här är det istället kung fu som utövas.
The Karate Kid utspelades 1984 på hemmaplan i USA. Den här gången är det Dre Parker (Smith) som tillsammans med sin mamma flyttar till Kina efter faderns bortgång. Där utsätts han för ett gäng mobbare som är fanatiska kung fu-fans, drillade med mantrat ”No weakness! No pain! No mercy!”. För att överleva i den nya tuffa miljön måste Dre lära sig kampsporten och tar då hjälp av Mr Han (spelad av Chan). På grund av flytten till Kina förstärks Dres utanförskap på ett tydligare sätt än i föregångaren, vilket bättrar på filmens underdog-koncept.
För att attrahera en ny generation har man sänkt åldern på huvudrollsinnehavaren. Smith är yngre än sin förlaga Ralph Macchio, känd som Daniel Larusso i det snällare originalet. Det gör det än obehagligare att se den vid inspelningstillfället elva år gamla Smith bli påpucklad med ordentligt pålagda ljudeffekter. De avancerade kampscenerna är väl brutala med tanke på åldern på utövarna.
Filmen är ändå tillräckligt underhållande, men det bleka soundtracket kommer inte i närheten av originalets 80-talshits som, när det begav sig, faktiskt gjorde halva filmen.