Karin Boyes dystopi Kallocain fyller 70 år

För sjuttio år sedan utkom vår mest berömda svenska framtidsskildring, Karin Boyes roman Kallocain. Också författaren, årsbarn med 1900-talet, firar i år jubileum. Den utopiska genren har aldrig nått nämnvärd utbredning i den svenska litteraturen – även senare årtiondens science fiction om kommande tider är oftast översättningar. Likaså är det en ytterst liten andel utopier som har kvinnlig författare.

När romanen publicerades under andra världskrigets andra år, rörde det sig alltså om en i många avseenden apart händelse, värd att minnas och liksom själva romanen värd att uppmärksammas.
Drömmen om framtiden tycks i likhet med drömmen om en lycklig värld vara lika gammal som mänskligheten. Idealstater förekommer tidigt i världslitteraturen. Sitt namn har genren fått efter Thomas Mores Utopia (1516), där författaren lånat det grekiska uttrycket för ”ingen plats”, möjligtvis för ”lycklig plats”, som namn åt ett tänkt idealsamhälle. Gemensamt för dessa verk är att texten skildrar ett fiktivt samhälle, men utgår från och syftar på verkligheten.

Tron på en lycklig framtid var stark och hjälpte människor att härda ut. Länge var framtidsvisionerna positiva. De samhällen som skildras är frapperande lika och bygger på samma grund. Staten reglerar i detalj människornas tillvaro, fred och välstånd råder. Kollektivism är förhärskande – man kan tala om en ideell kommunism. Teknikens landvinningar förbättrar medborgarnas liv. Under 1800-talet, då tekniken gick framåt med stormsteg, blev den naturliga konsekvensen tilltagande utvecklingsoptimism och framtidstro, vilket reflekteras i utopierna.
Ett par decennier in på 1900-talet förändrades bilden radikalt. Första världskriget hade visat att de tekniska framgångarna inte enbart var av godo utan kunde användas i förstörelsens tjänst. Den snabba utvecklingen väckte inte längre hopp utan fruktan. Inte heller statlig överhöghet och kollektivism var längre positiva begrepp.
Totalitära samhällen vittnade om att frihet blev tvång, jämlikhet nivellering, broderskap ensamhet och misstro.
De dystra framtidsvisioner som växte fram under mellankrigstiden skildrar just samma företeelser som tidigare seklers utopier, fastän de positiva förtecknen nu blivit negativa.

Redan år 1920 tillkom den första betydande pessimistiska utopin, eller dystopin. Budskapet var antitotalitärt, till sin karaktär Sovjetkritiskt. Upphovsman var den forne bolsjeviken Eugen Samjatin, vars framtidsskildring Vi spreds underjordiskt och smugglades ut ur Sovjet, för att år 1924 i New York komma ut i engelsk översättning.
Verk vars författare tidigare hyst starka förhoppningar beträffande den sovjetiska staten men sett sin tilltro raseras kom under de närmaste decennierna att bilda en särskild, litterärt högtstående genre. Till dem hör tre av världslitteraturens främsta dystopier, förutom Samjatins Vi Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984 (1949). Det föreföll sig naturligt för upphovsmännen att tänka sig en skrämmande fortsättning på den negativa utvecklingen.

När Karin Boyes framtidsvision publicerades under brinnande världskrig och andlig såväl som konkret beredskap mot den hotande nazismen, låg det nära till hands att betrakta romanen som ett av många antinazistiska inlägg.
Så har boken länge uppfattats av läsarna och karakteriserats i skolundervisningen. Utan tvekan var Karin Boye motståndare till nazismen, vilket var naturligt i hennes kretsar och för en människa med hennes livssyn. Eftersom hon vistats i Berlin åren 1932 och 1933, hade hon haft tillfälle att på nära håll studera nazismens frammarsch och tidigare än de flesta inse sanningen om den nya läran.

Men när huvudpersonen och jagberättaren i Kallocain, uppfinnaren Leo Kall, kämpar att bevara sin lojalitet mot den stat han trott på och undertrycka sin insikt att idealen svikits, anar man en långt smärtsammare verklighetsbakgrund än motstånd mot nazismen, vars rätta karaktär författaren för länge sedan avslöjat.
Karin Boye hade genomgått samma utveckling som Eugen Samjatin. De båda dystopierna rymmer så många överensstämmelser att man vill se det som troligt att hon läst hans Vi, som snart översatts även till franska och tyska.
Tidigt blev Karin Boye som Uppsalastudent medlem i den socialistiska studentorganisationen Clarté, där hon snabbt fick en central ställning. Tron på Sovjetunionen var stark inom förbundet. En Sovjetresa som Karin Boye tillsammans med en grupp clartéister företog år 1928 ingav henne tvivel på den sovjetiska staten.

De fruktansvärda händelserna under 1930-talets stalinism fick henne att ta avstånd och dra sig från Clartés inre krets.
Man kan utgå från att Leo Kalls sorg och besvikelse avspeglar hennes egen.
Trots allt bevaras i Kallocain ett hopp om en framtida, lycklig värld. I romanens slut minns Leo som krigsfånge de stjärnor han en gång sett – Världsstaten är belägen under jordytan. Han vet att människans inre inte har förkvävts, att den påbörjade motståndsrörelsen kommer att fortsätta sitt verk, att han är med om att skapa ”en ny värld”.