Det är väl skönt att det blivit rumsrent med sex på film. Eller tråkigt om man så vill, om man nu vill ha något att moralisera över. När det gäller en film som ”Fifty shades of grey” (den svenska titeln som boken har, ”50 Nyanser av honom” funkade tydligen inte på film) har debatten mer handlat om förlagans kvalitet. ”Dålig” litteratur tycker många, med referenser till serier som Harlekinbiblioteket. Krydda med ”Histoire d’O” light.
BDSM kan passera idag, även om förstås uppmärksamhetsfaktorn ju varit hiskligt hög denna gång. För själva historien i ” Fifty shades of grey” är ju högst banal. Men om man jämför de oskyldiga scener som upprörde 1951 då ”Hon dansade en sommar” hade premiär och vilken moralpanik de utlöste så har det hänt mycket, låt vara på mer än ett halvt sekel. BDSM har sagts vara den nya vaniljsmaken. På film utforskade Mickey Rourke och Kim Basinger området i ”9 1/2” Vecka” med hyggligt resultat redan 1986.
Andra som upprört under åren är, förstås, Lars von Trier. Han senaste, ”Nymphomaniac” upprörde den del med sina explicita (detta härliga ord) sexskildringar. ”Blå är den varmaste färgen” gjorde också för något år sedan där lesbiskt sex filmades närgånget, i ”Främlingar vid vatten” gjordes samma sak med manliga dito.
Ännu har vi dock inte fått spelfilm där det är den manliga partnern som underkastar sig, men det lär väl komma. Dokumentärfilmen "Ceremonin" kretsar kring den franska riks-dominatrixen Catherine Robbe-Grillet har också premiär i dag, men inte i Uppsala. Där skildras den ”riktiga” BDSM-världen, låt vara i sin mer extrema form, med inte minst undergivna män.
Det har blivit kärleken som är det farliga, som i ”Fifty shades of grey”, och det smärtsamma sexet som är avslappningen. Och förmodligen är det alla dessa val vi ställs inför som skapat en längtan efter att någon annan tar kommandot. Eller?