Romanen följer huvudpersonen Saga från fjortonårsåldern till de tidiga tjugo och är, menar författaren, att betrakta som en utvecklingsroman som handlar om rätten att själv formulera sin egen frigörelseprocess. Saga kommer från en privilegierad medelklassbakgrund, har en radikalfeminstisk mamma och famnar efter sitt eget uppror i en miljö där upproret är ett självklart ideal, vilket är ett problem. Det är inte särskilt radikalt att vara radikal på sin mammas uppmaning.
Eftersom Saga är jämnårig med Ramqvist, har en likartad bakgrund och framgångsrikt klubbar sig runt i 90-talets Stockholm samtidigt som hon gör en snabb journalistisk karriär har en stor del av samtalet kring boken handlat om i vilken mån den är autofiktiv eller självbiografisk. På Författarfredag tog de självbiografiska inslagen betydligt mindre plats, vilket är bra. Det finns egentligen inga poänger med likhetstecken mellan författare och romanfigurer. Varje läsare ställer sig hur det än ligger till i vägen för sakförhållandet, och det är ju först där som läsningen egentligen blir intressant.
En annan uppmärksammad aspekt av romanen är Sagas förhållande till den äldre festfixaren Viktor, som har beskrivits som destruktivt och förnedrande. Men det kan också, säger Ramqvist, ses som ett sätt att bryta mönstret och hitta ett eget rum att utvecklas i.
Författarfredag är på väg att bli något av en upplysande institution.