Kejsaren har alltid nya kläder

I en påse på vinden i huset där min mamma bor står en påse som absolut inte får kastas. I påsen finns ett förhållandevis omfattande arkiv av T-shirts som av en rad olika anledningar inte har hamnat i soporna eller i någon klädinsamling. När jag med några års mellanrum råkar stöta på påsen gör jag en genomgång och avlägsnar de plagg som har förlorat den där diffusa känslan av direkt nödvändighet och i undantagsfall lägger jag också ned en nyare tröja från senare år. Jag kan inte erinra mig om hur många urtvättade gamla t-skjortor som finns i påsen just nu, eller exakt vilka de är. Men jag är säker på att de är viktiga, och några av dem minns jag på rak arm.

När jag var runt 12 år gammal köpte jag en grådassig sak med Arne Anka-tryck på Drottninggatan under en endagsutflykt av urban shopping i Stockholm. Arne Anka håller upp ett ölstop och i en gigantisk pratbubbla säger han ”Att tänkta innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter.” Det är nog inte en överdrift att säga att både tröjans estetiska och ideologiska kvalitet är försumbar, men den måste sparas. Jag tror att det beror på att den under ett kort tag var en symbol för en självständig och rolig (och som det visade sig högst fiktiv) vuxenroll.

I påsen ligger också en ursprungligen vit men rosafärgad och trasig T-tröja som jag lånade av en kompis efter julfesten i ettan i gymnasiet. På magen står det ”Njut livet nykter” och det var naturligtvis en tidsenligt ironisk gest att bära den en kväll som skulle fyllas av jakt på mellanöl och kolsyrat äppelvin. Men i stället för tonårsfylla blev det ett dödsbud och t-shirten försvarar sin plats i samlingen för att den på fullt allvar markerar ett rätt rejält kliv i mitt liv.

Jag har också kvar en bandtröja som jag bar under min första stora konsertupplevelse, som fortfarande är fylld av euforin som extranumren förde med sig. Jag var bara tio år och blev förkrossad när konserten slutade utan att bandet spelat sin största hit.

Dessutom är jag ganska säker på att min illgula spelartröja från min mellanstadieklass sorgligt heteronormativa innebandylag Girllovers ligger någonstans på påsens botten. Jag var mycket stolt över att bära nummer sex på ryggen och hade nog drabbats av förpubertal depression om jag anat hur många år det faktiskt var kvar tills just det numret skulle fyllas med någon substans.

I den smått geniala föreställningen Act of clothing gör den finska dans- och performancekonstnären Johanna Tuukkanen något som på ett ungefär motsvarar min t-shirtsamling och går igenom sitt liv utgående från en klädhängare med 38 plagg som av lika många anledningar spelat såväl centrala som perifera roller i hennes liv. Skor som hon burit under många av sina föreställningar, en rastafariinspirerad kaftanklänning som minner om en relation, en topp på samma tema som är relationens upplösning, en kostym från föreläsningen då ingen tog henne på allvar för att hon var för välklädd för att vara konstnär, festblåsan från de tråkiga stipendiefesterna, den mammastickade barndomstryggheten och de egenhändigt stickade tonårsdrömmarna, det obligatoriska men långt ifrån självklara Marimekkoinslaget, scarfen som fortfarande hänger med, det smärtsamma, svarta minnet från en systers begravning. Ljus och mörker. Allvar och komik. Johanna Tuukkanen rör sig på en catwalk som fungerar oväntat bra till interiören i Uppsala konstmuseums tredje våning, där universitets samling av äldre konst ger sitt tysta bifall till dansarens nästan improviserade men mycket disciplinerade och slapstickartade rörelsemönster.

Act of clothing uppfördes ursprungligen av den engelska konstnären Marcia Farquhar och att konceptet fungerar så bra som ”cover” säger något om de berättelser vi oavbrutet implementerar i de ting som utgör rekvisita i våra liv. Tuukkanens garderobsraid är en jakt på jaget, en jakt på både den egna och den samhällspåtvingade genusmasken och ett konstaterande om att självbild är en ståndigt pågående process. Igenkänningsfaktorn är förstås gigantisk. Egentligen blir vi naknare för varje plagg vi klär oss i.

Gustaf Broms Utan titel (merge #5), som presenterades innan Act of clothing, är nästan en antites. Där Tuukkanen är tillgänglig och blandar in dans och ståupp är Broms introvert och håller sig nära den ibland väl dominerande bilden av performance som någonting obegripligt. Åtminstone på ytan. I ett mörkt rum samlas publiken kring en konstnär som ligger på golvet bredvid ett fat med vatten som kastar en spegling på väggen. Han ställer sig upp. Lyfter en resväska över huvudet, öppnar den och tar emot jorden som rasar ut. Gustaf Broms delar ut frön, planterar sitt huvud, blir själv jord och låter publiken att stiga på hans huvud. En bit brinnande fnöske fyller rummet med en påträngande doft. Konstnären blir en spegel, och tvingar publiken att se möta sin egen blick. Eld, jord och vatten. Elementen rörs samman på ett oroande sätt. Här ställs inga frågor. Gustaf Broms åskådliggör ingenting, men han utför en symbolisk akt som siktar på en annan värld som är vår men ändå inte. De stunder det flyter som bäst höjs intensiteten i rummet påtagligt.

Två mycket olikartade performance möts utan störande friktioner och borgar för en lyckad festival.