Jimmy Gralton återvänder till sin irländska hemby under 30-talsdepressionen efter att ha flytt till USA i samband med inbördeskriget tio år tidigare. Som en kommunist kämpande för arbetarklassen gjorde han sig många fiender bland de mer konservativa krafterna, inte minst eftersom han motsatte sig kyrkans makt. I händelsernas centrum var den samlingslokal som Jimmy Gralton byggde och som användes för politisk aktivism på dagtid och dans på kvällstid. Ingetdera sågs på med blida ögon av etablissemanget.
Kanske tror Jimmy Gralton att det ska ha lugnat ner sig när han kommer tillbaka, men hans synder är inte förlåtna. I stället börjar en kamp mellan Jimmy och byns präst Fader Sheridan. Prästens maktposition som byns moraliska auktoritet är hotad när Jimmy beslutar sig för att öppna samlingslokalen och bjuda in till dans igen, särskilt eftersom han spelar djävulens jazzrytmer från USA.
Irlands blodiga 1900-tals historia har varit flitigt och förtjänstfullt skildrad på film. Den gröna ön har även varit ett nationellt trauma för Storbritannien – från imperietiden fram till i dag – vilket har gjort att flera brittiska regissörer har sökt sig över den irländska sjön.
Diskbänksrealismens nestor Ken Loach har tidigare gjort det i ”Frihetens pris”, och nu gör han det alltså igen med verklighetsbaserade ”Jimmy’s Hall”. Jimmy Gralton, eller James som han egentligen hette, ledde föregångaren till det irländska kommunistpartiet. Att han utvisades ur Irland utan rättegång på grund av att han var en amerikansk medborgare var ett rättshaveri, och detta är uppenbart en berättelse som passar Ken Loach.
I sin förra film – ”The Spirit of 45” – var regissören ovanligt propagandistiskt, han spelade ut de stora politiska korten och bad inte om ursäkt för sitt hat mot Thatcher-regimen. Här försöker han att gå tillbaka till sitt signum, att låta politiken tala genom de små berättelserna. Irlands historia berättas i skildringen av ett anspråkslöst trähus på landsbygden där människor helst bara vill dansa.
Det är en sympatisk och lågmäld skildring av byn och Jimmy Gralton, som dock blir lite väl tillrättalagd emellanåt.
Snart 80-åriga Ken Loach har alltid haft god hand med sina skådespelare, och ”Jimmy’s Hall” är inget undantag. Barry Ward gör titelrollen till sin, men kanske allra bäst är Aisling Franciosi som flickan Marie som övertalar Jimmy att öppna hallen igen, trots att hennes far motsätter det. Det är en sidoroll, men Marie får bära hela byns smärta på sin rygg, och blir därmed filmens verkliga huvudperson.