– Här används fortfarande ordet solidarisk, vi måste vara solidariska säger min sambo Luiza och hon är inte ett skit politiskt medveten. Som politisk aktivist som hållit på med de här sakerna i 30 år är det otroligt värdefullt. Jag har lärt mig enormt mycket om hur mekanismerna fungerar i samhället.
Kjell Eriksson förklarar vad det är han tycker så mycket om i sin by Tairu. Fiskebyn som ligger på ön Itaparica i nordöstra Brasilien. Den har visserligen förändrats kraftigt de senaste 20 åren men där lever ändå mycket av den gamla livsstilen kvar.
– Det finns rester av det gamla samhället som gör det attraktivt och vackert att bo här. Man ser det i ansiktena, i skratten, skämten och samvaron.
Genom sin sambo Luiza har han kommit in i en stor släkt som präglar hela byn. Luizas mamma har fött 15 barn och dessutom tagit ansvaret för ytterligare 4. Alla lever fortfarande. Tillsammans med alla kusiner och fastrar är de så många att man inte kan gå många meter i Tairu innan Kjell pekar ut en släkting.
– Jag har en splittrad familj hemma i Sverige, rent personligt har den här vistelsen inneburit att jag har fått en hel klan på halsen. Jag ingår i ett sammanhang.
Det som först gjorde att han kom in i byn var arbetet. Han tvekade aldrig för att hjälpa till när det krävdes en insats.
– Den här intimiteten som kan uppstå i arbetet. Den är baserad på gemensamma upplevelser och ett rörelsemönster. Oavsett språk eller hudfärg synkroniserar man sina rörelser, det sker med automatik när man arbetar nära med redskap och skottkärror. Man tar precis de rätta stegen, det är som en koreograferad balett.
– Hand och hjärta, det är en idealisk tillvaro genom att jag får bägge delarna. Jag kan sitta och skriva och jag kan jobba med händerna på ett sätt som en akademiker och en som aldrig har kroppsarbetat egentligen aldrig kan förstå.
Fast allt är inte bara lycka här vid havet. Tairu har som många andra byar på Itaparica blivit ett turistmål för människor från tremiljonerstaden Salvador på andra sidan bukten. Våldet och brottsligheten har gjort sitt intåg och döden är hela tiden närvarande. En händelse skakade honom särskilt djupt:
– Det var ett mord på en bar rakt över gatan, en pojke som sköts ihjäl av en annan pojke. Han var skyldig 140 kronor och tiggde pengar till att betala det. Alla sa nej.
Barägaren sa stick så han gick ut bakvägen och sköts omedelbart ner av fordringsägaren, hans fästmö var med honom.
– Jag var där först av alla. Tjejen skrek som ett djur och jag fick brotta ner henne. Hon skadade sig själv, rev sig. Pojken dog efter 90 minuter, ambulansen kom efter 90 minuter och han dog när de skyfflade in honom i ambulansen.
Polisen var där inom fem minuter, stationen ligger precis bredvid rakt över torget. De gjorde inget, säkrade inte ens bevisning eller hörde vittnen.
– Det är så långt från kriminalromanen som möjligt, där den smarte polisen går runt och samlat cigarettfimpar och spärrar av. Folk stod så nära, det blev nästan en folkfest. Det stod barn 3-4 år gamla och käkade pinnglass medan pojken dog.
Kjell Eriksson hade mycket svårt att ta in detta och hans första bok om kommissarie Santos, "Spetsad", blev närmast ett sätt att terapeutiskt bearbeta det. Hans nya bok "Smärta" tar upp ett annat problem han har upplevt på plats. I utkanten av byn har fattiga människor från inlandet tagit över mark och bosatt sig, och i boken skildras konflikten som eskalerar mellan dem och de ursprungliga invånarna.
– Jag har lyft in en svensk Roland Nilsson som är utsänd av Svenska Fotbollsförbundet, en spejare och en välgörare. Han kommer till ön och guidas av en Silva från Bahias fotbollsförbund för att se ett ungdomslag. Men av en slump får han syn på människorna som just har invaderat och börjat röja en fotbollsplan – och blir betagen av den synen och deras arbete.
Det är ju snart fotbolls-VM i Brasilien och Kjell Eriksson tänker att han genom denna bok vill berätta lite om den verklighet han ser omkring sig.
– Jag älskar fotboll och snart kommer många att se på VM. Kan jag få 500 av dem att läsa den här boken så får de annan bild av Brasilien. Då har jag uppnått något i alla fall.
Han känner själv att det är ett privilegium att få vara här och kunna berätta något om allt det han ser.
– Verkligheten och fiktionen smälter ihop här på ett sätt som är skrämmande men också utifrån ett författarperspektiv lockande. Det är så tajt mellan det jag skriver och det som händer på gatan. Det är sanslöst spännande att skriva sin miljö.