Konst i ett totalitärt samhälle
KRÖNIKA. Ai Wei Wei är i dag den mest namnkunnige företrädaren för den kinesiska konstboom som drabbat västvärlden. Men hur det blir när han återvänder till Kina efter en utställningsperiod i München vet man inte, skriver Cristina Karlstam.
Kinesiske konstnären Ai Wei Wei vid en del av sin installation på Documentautställningen. Han anlände till München svårt skadad av kinesiska myndigheters misshandel.
Foto: Scanpix
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Kassel hade Ai Wei Wei byggt ett monument över kinesisk kultur av antika dörrar och fönster. En sommarstorm raserade en natt det väldiga utomhusbygget. Konstnären insåg genast det dubbla symbolvärdet med det sammanfallande verket och lät det stå kvar i trasigt skick.
Ai Wei Wei är i dag den kanske mest namnkunnige företrädaren för den kinesiska konstboom som under senare år drabbat västvärlden med full kraft i takt med landets ekonomiska blomstring. När den stora idrottsarenan till de olympiska spelen byggdes i Peking var Ai Wei Wei en av arkitekterna.
Sällan förstår sig makthavare på konstens språk. I Kina har konstnärerna kunnat dra nytta av detta förhållande och stegvis flyttat fram sina positioner.
I Sverige och den övriga västvärlden har vi kunnat se mycket kinesisk konst de senaste åren, bland annat hos Bonniers konsthall (Spirande vita nätter), på Östasiatiska museet (Mälden mellan stenarna) och somras på Grönsöö slott. I konstmuseet Arken utanför Köpenhamn visas denna vinter utställningen Chinamania, och i årets Venedigbiennal var Kina representerat med en egen avdelning. Konsten tycks även i Kina vara en relativt fredad zon.
Men när Ai Wei Wei riktade verbal kritik mot de kinesiska myndigheternas hantering av den svåra jordbävningskatastrofen lät reaktionerna inte vänta på sig. När konstnären nyligen anlände till München för att installera sin stora utställning So sorry, visade det sig att han var så svårt skadad av myndigheternas fysiska misshandel att han tvingades genomgå en omedelbar neurokirurgisk operation som räddade hans liv.
I det senaste numret av konsttidskriften Art Das Kunstmagazin intervjuas Ai Wei Wei om sitt konstnärskap och om konstnärernas situation i dagens Kina. Är ni inte rädd, frågar intervjuaren den alltmer frispråkige konstnären. Och svaret kommer direkt: "Naturligtvis är jag rädd."
Hur det blir om och när han återvänder till Kina efter utställningstiden i München (till och med 17/1 2010) funderar han dock inte över. "Jag har som princip att acceptera det som sker", säger han. Och tillägger med en tydlig underdrift: "Men det kan nog bli problematiskt".
Kanske den enda möjliga strategin för överlevnad i ett totalitärt samhälle som Kina.