Hon säger att hon arbetar långsamt och omständligt, att tiden som går åt har ett värde i sig
– När arbetet får ta tid, kan jag lyfta triviala ting till en högre nivå.
Maria Miesenberger står omgiven av sina verk i det lilla galleriet i Bror Hjorths Hus. I fonden hänger två färgglada textilier. De består av ett stort antal skurdukar i originalfärger. Man kunde annars ha trott att konstnären har färgat in dem för att få de klara färgernas starka uttryck. Men Maria Miesenberger ser sig om efter skurdukar så fort hon kommer in i en affär och köper upp hela lagret om hon hittar något hon gillar. Sedan klipper hon till och syr ihop med silketråd och langettstygn.
Kurbitsar? Persiska mönster? Djungel?
– Jag har faktiskt omarbetat sekelskiftesmönster från Wien och gjort kurbits av det i kökets färgskala, säger hon.
Tre aluminiumskulpturer med ”hud” av ingraverade spår har placerats ut på golvet. En står och räknar, två kryper omkring för att gömma sig eller smyga på den som står. Hide and seek, Kurragömma. Gruppen finns också på ett torg mellan universitetsbyggnader i Växjö. Fast de figurerna är gjutna i tjockare aluminium.
Modell för figurerna är systersonen Daniel, 13 år då avgjutningarna gjordes. En bit ifrån står en mindre barnskulptur, gjord med sexåriga Karolina som modell. Oskuldsfull men ändå stark.
I lådor på piedestaler ligger ... existenser. Nästan huvudfotingar (Daniels huvud). De har fått hud och kropp av högtalarskumgummi, halkskydd och annat, som broderats med pärlor. Och lådorna är kuvöser.
Maria Miesenberger pekar på en grupphängande textilskulpturer och förklarar att de är hjärnor med glorior. En änglakör.
Fotografierna på väggarna ingår i hennes bok Sverige/Schweden – ett stort fotoprojekt, som påbörjades under studieåren på Konstfack i början av 1990-talet, och som i år belönats med Svenska fotobokspriset.
De förstorade, lite suddiga bilderna ur familjens privata fotoalbum, där alla personer har målats över med tusch, har visat sig fånga intresset både hos galleribesökande allmänhet och kritiker.
– Det är alldeles vanliga bilder, sådana som finns i alla fotoalbum. Pappa har tagit de flesta av dem under min barndoms somrar i Skåne och Österrike.
Det är övertuschningen som gör att alla kan läsa in sin historia i bilderna och se gestalter ur just sitt liv, säger Maria Miesenberger.
Vad arbetar du med just nu?
– Enskede gårds tunnelbanestation. Jag har valt alla material, gjort plattsättningen och flera skulpturer. På väggen gör jag en relief som bygger på hur synnerven ser ut, som ett grenverk. Ögonblick i rörelse.