Konst mitt i stan
KRÖNIKA. "Hit kunde vem som helst komma och odla sin själ. Det var bara att kliva in från gatan, glida runt och titta på konsten."
Lena Köster
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Där satt småbarnsmammor med sina barn vagnar och lattemuggar; pensionärer satt sida vid sida med gatujobbare (jag såg när de kom in) och studenter (kändes igen på uppslagna böcker och anteckningar).
Dagens jazztrio (kontrabas, piano, klarinett) lirade, folk snackade eller lyssnade. Från taket hängde ett gäng stora målningar och rörde sig sakta i luftdraget från entrédörrarna.
Det slog mig att detta var ett öppet kulturlandskap. Hit kunde vem som helst komma och odla sin själ. Det var bara att kliva in från gatan, glida runt och titta på konsten, njuta av olivträden som var planterade inomhus mitt i all den vita marmorn, lyssna på musiken, diskutera livet.
Mitt i Uppsala. Det är så självklart att det måste vara så. Mitt i Uppsala, inte mer än några steg från närmaste shoppinghelgedom. Där måste det nya konstmuseet vara!
Och det måste vara mer än ett konstmuseum: ett kulturens hus, en mötesplats, ett rum för själens gränsöverskridande nöjen, för interaktiva begivenheter likaväl som för traditionella konstvisningar. En plats där konsten möter vetenskapen, litteraturen, musiken och det alldeles vardagliga livet!
Rumslig och andlig rymd mitt i smeten där vi alla befinner oss. Öppna dörrar, utblick över staden och livet. Och gratis inträde, som på biblioteket.
Konsten tillhör inte den bildade, intellektuella och ekonomiska eliten. Den som har råd att köpa de dyraste verken. Konsten är till för alla som kan se, känna, höra, dofta den. Alla som behöver den. Alla som inte har upptäckt den ännu. Alla som inte har vågat gå in i de fina kultursalongerna. Alla som inte förstår den, som hatar den, som älskar den, som retar sig på den, som tror att den bara är det den föreställer: en bild. Ett föremål, en flimrande videobild.
Den är till för att upptäckas. Den vill utmana, trösta, avslöja, eller bara vara.
Precis som vi människor, du och jag.
Det är därför den måste få en ny boning mitt i staden där vi rör oss. Så att vi kan slinka in på lunchen eller efter jobbet, röra vid den och bli vidrörda, i den räcka av vardagar, som faktiskt är det enda liv vi lever.