Kommer de att undra varför dramatikern Lars Norén höjdes till skyarna, kompositören Benny Andersson (skrivet utan ironi) toppade försäljningslistor eller författaren Elfriede Jelinek överöstes med priser?
Är det något vi behöver bekymra oss över? Kanske inte, men någon gång kan vi fundera över vilken konst det är som vi inte förmår uppskatta i dag? Vilken musik eller litteratur är det som vi finner så svår att den får oss att stöna:
Fullständigt obegripligt!
Kanske är det den som kommer att leva vidare.
Konstarternas historia är full av missförstådda genier som likt van Gogh blev älskad av hela världen först när han låg i sin fattiga grav. Operornas opera, Carmen, hade ju fiasko vid sin premiär.
Horace Engdahl skriver i Meteorer, en tankebok med essäistiska fragment:
“De äldre diktverk som fortfarande betyder något för oss, har det gemensamt att de på sin tid var den mest krävande lektyr som gick att uppbringa.”
***
Människor älskar inte lättillgängliga stycken och inte heller svårtillgängliga, utan just ”svåra stycken som de vant sig vid”, är hans tes. Han anser att det fordras nötning, i betydelsen innötning. Han hävdar att de konstverk som vi hyser respekt för aldrig har fått sin starkaste verkan i sin egen samtid.
Det är naturligtvis lätt att börja fundera på undantag från den här tesen (Jane Austens postuma framgångar beror i varje fall knappast på att hennes romaner var så ”krävande” för samtiden), men nog ryms här ändå en sanning.
Det har ofta framhållits att även Beethoven en gång ansågs ospelbar.
I Thomas Manns släktkrönika Buddenbrooks (1901) rasar en inre kamp mellan borgaren och konstnären. Senator Buddenbrooks hustru, violinisten Gerda, försöker introducera den samtida tonsättaren Richard Wagner hos sin ackompanjatör, organisten Edmund Pfühl. Efter 25 takter i klaverutdraget från Tristan och Isolde får den arme organisten ett utbrott, han vägrar att fortsätta spela, det ”är ingen musik”.
”Det där är kaos! Det är demagogi, blasfemi och vanvett!” ropar han vredgat.
Tänk, Tristan och Isolde som vi har lärt oss att älska så.
***
Kafkas vikigaste verk kom ut postumt, men bortsett från det tycks hans storhet bara växa med nya uttolkare och varje ny generation som läser honom. Virginia Woolf hade framgångar under sin livstid men hennes betydelse har ständigt ökat, inte minst med den moderna kvinnorörelsen.
Mycket som hyllas av samtiden lever sällan vidare. Allt för ofta utnämns verk till ”en blivande klassiker”. Vad vet vi om det?
Vi lever i en aktualitetskultur och kan inte ana framtidens fniss, spydigheter eller kritiska kommentarer. Så enkelt är det inte heller att allt som vi uppfattar som svårt i dag, blir bestående. Tur är kanske det.