Det är förstås en självklarhet att filmmediet har en stor bredd, det är bara att se på hur många filmer som visas på Uppsalas biografer just nu, ett imponerande antal. Enbart Fyrisbiografen har sju filmer plus knattebio.
Sällan ser man ytterligheterna så tydligt som bland veckans premiärer. I mittenfåran den romantiska komedin I give it a year stöpt i en form som vi har sett i hur många filmer som helst. Fast görs det riktigt bra står man ut en vända till, här är det precis på gränsen emellanåt.
Men skillnaden mellan Iron man 3 och Turinhästen är nästan så stor den kan bli. I den förstnämnda har man satsat ungefär Andorras statsbudget och har en lista på medarbetare som ungefär täcker folkmängden i nämnda stat. Det smäller och bombas i parti och minut, fyllt av smarta oneliners och filmen är skapad i ett välgjort och underhållande men ganska stereotypt koncept.
I Turinhästen arbetar den ungerske regissören Béla Tarr på ett helt annat sätt. Det är sparsmakat, mestadels bara två personer plus hästen i fokus, det är svartvitt, det är långa tagningar och nästan ingen dialog.
Båda filmerna får betyget [kaja4] i UNT:s recensioner. Det visar både på att UNT tar olika genrer på lika allvar och att den ibland utskällda kritikerkåren faktiskt uppskattar olika sorters film, på samma dag, i samma media. Det handlar inte om att bara smala och prettomärkta filmer får bra betyg, även om vi ibland får sådana påståenden till oss.
Självklart finns det genrer som vissa recensenter inte är lika förtjusta i, det vore konstigt annars. Men förhoppningsvis kan man avgöra det på förhand och inte gå på just dessa filmer. Som filmkritiker måste man ju också vara extremt öppen för olika sorter, annars begår man tjänstefel. Och älskar man inte filmmediet längre är det bara att sluta. Fast visst kan man ibland bli trött på att se filmer som är oengagerat gjorda och stöpta i uttjatade former. Men då ska de också ha ett lågt betyg.
Man kan emellanåt på pressvisningar se filmbolagens rädsla för att recensenterna inte ska gilla vad de ser. Enkla komedier brukar till exempel ofta inte hamna så högt, det skrattas sällan så mycket i de här sammanhangen. Då tar bolagen dit skolklasser som förhoppningsvis ska vara så glada över gratistitten att de drar med sig de förment sura kritikerna. Tja, det lyckas väl kanske också någon gång.
Betygssättningen är också bland det svårare med att recensera film (eller vad som helst). Det är sällan entydigt vad betyget ska bli, det handlar ju om en sammanfattning, Varje genre ska dock bedömas utifrån sina förutsättningar, vilket de inledande exemplen här ovan visar.
Den sexgradiga skala som vi på UNT – och många andra – använder är förstås trubbig. Ofta vill man ha mellansteg att gå på. Av de två filmer som jag recenserat i dagens tidning skulle jag till exempel vilja ge I give it a year betyg 2,7 och Turinhästen betyg 4,4. Men då skulle vi nog hamna i ett oändligt dividerande om decimaler.
Men lita på att vi försöker så långt det är möjligt att sätta rättvisa betyg.
PS. Kolla in utbudet av dvd här nere. Det finns flera pärlor att upptäcka där. DS