Konsten gör honom orolig

KRÖNIKA. "Kanske det handlar om att hon har ett inre liv som han inte delar?", skriver Merete Mazzarella om målande kvinnor.

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" 
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062
** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062 ** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Kultur och Nöje2012-07-08 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För några år sen började en god vän till mig måla. Hon var inte ung, hon var i sextioårsåldern men måla var något hon länge hade velat och vid det här laget har hon redan gått åtskilliga kurser. Hon vill också gärna måla hemma men problemet är, säger hon, att hennes man inte riktigt tycker om det. Nej, han säger inte att han inte tycker om det, egentligen säger han just ingenting, men han blir liksom orolig, han börjar vanka omkring och alldeles särskilt slår han sina lovar runt hennes staffli. De blickar han kastar på det uppfattar min goda vän också som oroliga. 

Jag blev intresserad av vad hon berättade och började fundera på skillnaderna mellan att måla och att författa. Att måla är självklart mer platskrävande och mer synligt. Själv kan jag sitta helt diskret i ett hörn med min dator och så vitt mina närmaste vet kan jag lika gärna syssla med hushållsräkenskaper som med författande. Att se någon måla innebär däremot att man inte bara ser själva verksamheten utan också resultatet som växer fram. I min goda väns fall är det ett resultat som mannen inte nödvändigtvis förstår. Det vill säga, när hon målar interiörer verkar han lugnare – ”Ja, gungstolen här känner man då verkligen igen,” kan han säga med något som liknar lättnad – men när hon snarare experimenterar med färger och former – ja, då är det värre. Då börjar han prata, då försöker han på olika sätt distrahera henne från målandet.

Vad är det egentligen som den äkta mannens oro i det här fallet handlar om?  Det handlar inte om att han uppfattar att hustrun försummar hushållsplikterna, så gammalmodig är han inte. Kanske det handlar om att han ser att hon håller på med något som han inte förstår, att hon har ett inre liv som han inte delar?

Problemet är ingalunda nytt och det har ingalunda bara gällt skapande kvinnor heller. I åratal har jag samlat på reproduktioner av målningar med läsande kvinnor som motiv och jag har gjort mig många tankar om vad de närmare bestämt representerar. Ofta handlar det om unga, erotiskt attraktiva kvinnor och målningarna bär prägel av att den (manlige) konstnären fått se på dem och avnjuta deras behag utan att själv bli sedd eftersom kvinnorna varit försjunkna i sin läsning. Men i diskussionen kring kvinnors läsning har det också ständigt funnits bekymrade frågor om vad det egentligen är de är så försjunka i. Sen åtminstone Madame Bovary har det funnits en föreställning om att läsning är farlig för kvinnor, att den är ägnad att göra dem missnöjda med sin vardag, att den inger dem orimliga förväntningar. Och eftersom man – män! –  länge hade svårt att föreställa sig att kvinnor hade något högre själsliv föreställde man sig gärna att önskningarna handlade om förbjuden kärlek.

Helt klart handlade – och handlar – kvinnors (och mäns?) läsning om att få uppleva något annat än det mest vardagliga och det gör min goda väns målande också. Det är inte heller otänkbart att hennes man upplever det som ett slags otrohet. Fast det kan han inte säga, förstås. Det är därför han slår sina lovar i all tysthet.

Hur som helst är jag tacksam för att jag själv är mer obemärkt vid datorn.