Under flera decennier så har det stora problemet för kortfilmsproducenterna varit att nå ut med sina alster. Vanliga biografer visar bara långfilmer och ytterst få kortfilmer bereds något utrymme i tv-kanalernas trånga kvällstablåer.
Tack vare internet skulle man ändå kunna utnämna 00-talet till kortfilmens decennium, åtminstone om man med kortfilm menar just korta filmer.
Ända sedan den första dansande babyn dök upp på våra skärmar sommaren 1996 har vi fortsatt att skicka kortfilmslänkar till varandra i en allt stadigare takt. När Youtube lanserades 2005 innebar det startskottet för en myllrande kortfilmsfestival som bara fortsätter att växa, minut för minut.
Många har beskrivit nätet och piratverksamheten som ett växande hot mot filmkonsten och mot utövarnas möjligheter att finansiera nya projekt samt att överleva ekonomiskt. Det är dock bara ett sätt att se på saken. Man kan lika gärna vända på kuttingen och betrakta nätet som den största tillgången av dem alla.
Regissören och manusförfattaren Hanna Sköld har gjort just det. Hennes uppmärksammade kortfilm Nasty old people distribuerades på The Pirate Bay, upphovsrättsorganisationernas främsta hatobjekt. Där fick filmen inte bara en omedelbar global distribution. Via nätet lyckades Hanna Sköld också hitta en finansieringsmodell som inbringade 100 000 kronor i publikdonationer.
– Redan efter att filmen hade legat ute på The Pirate Bay i tre dagar så hade en person översatt den till portugisiska. Numera finns filmen textad på 14 olika språk och den har visats på festivaler i Ukraina, Spanien, Tyskland och Danmark. Sådant är värt en hel del i pengar räknat, säger Hanna Sköld som ska hålla i ett seminarium på Kortfilmfestivalen om alternativ finansiering, tillsammans med sin producent Helene Granqvist.
Stärkta av det enorma gensvaret på sin första nätdistribuerade film valde de att gå ett steg längre inför nästa projekt, långfilmen Granny’s dancing on the table.
– Den här gången har vi bjudit in publiken redan i manusprocessen. Via Facebook hämtar vi in tankar och upplevelser från användare världen över, erfarenheter som sedan kan komma att ingå i manuset, förklarar Hanna Sköld.
Granny’s dancing on the table handlar om en tjej som växer upp i skogen, isolerad från omvärlden, men med en unik gåva. Hon kan förutse jordbävningar. När hon ger sig ut i samhället förstår hon inte de sociala koderna och hon väljer att umgås med sina fantasivänner i stället.
– Via Facebook har jag kommit i kontakt med en tjej i Japan. När hon befinner sig på resor och känner sig ensam brukar hon rita sin fantasivän i ett anteckningsblock och sedan låta henne säga allt det hon vill höra. Det ledde in mig på ett annat spår när jag skulle skriva mitt manus, berättar Hanna Sköld.
Engagemanget från publiken bygger också upp förväntningar inför den kommande filmen. Tjejen i Japan kommer att vilja se det färdiga resultatet och hon kommer i sin tur att tipsa sina vänner. Det är så man skapar ett stort publikunderlag i det världsomspännande nätets tidevarv.
– Vi skapar möten mellan människor. Konsumenter blir producenter, eller ”prosumenter” som det brukar kallas. En av de finaste kommentarerna jag har fått från en sådan person var att hon kände sig delaktig i en fredsrörelse. Och visst ligger det något i det. Man krigar inte gärna mot någon som man har samarbetat med, säger Hanna Sköld.
Louise Bown ledde Uppsala Internationella Kortfilmfestival under tre år på 90-talet, innan nätet hade hunnit bli den fullödiga filmkanal det är i dag. På senare år har hon sett hur kortfilmsgenren har förändrats.
– På 90-talet var tv i princip det enda visningsfönstret som fanns för kortfilmer. Sedan dess har internet har inte bara inneburit att det har blivit mycket lättare att distribuera och titta på kortfilm. Utvecklingen har också lett till att det görs mer film över huvud taget, säger hon.
Louise Bown är sedan många år tillbaka filmkonsulent på Film i Uppland och hon tycker sig också ha märkt hur internet långsamt har påverkat själva filmformatet.
– På 90-talet var många kortfilmer 20 - 50 minuter långa. Nu för tiden görs det fler filmer som är ännu kortare. Jag tror att det hänger samman med att vi har blivit vana vid riktigt korta filmer på nätet. Vi förväntar oss ett ekonomiskt berättande och vi vill gärna bli överraskade på slutet, menar hon.
Louise Bown tror på en fortsatt vidareutveckling av nätet som distributionskanal för kortfilm, inte bara via gratistjänster som Youtube.
– Filmtjänsten Voddler ska till exempel inte bara distribuera långfilm utan också kortfilm framöver, är det tänkt. Jag tror att sådant kommer att få en stor betydelse för kortfilmsproducenter i framtiden.