Krigets vansinne i en akt

– Är kriget över nu?

Crister Olssons rollfigur, en general, gör entré på Uppsala stadsteaters lilla scen. Där står redan Bashkim Neziraj i rollen som en annan general och blickar ut över en säng med slarvigt tillrufsade påslakan i brungult. Det verkar som att kriget, i alla fall i detta sovrum, är långtifrån över.

Det är en helt vanlig vardagsförmiddag och repetitionerna pågår för fullt av Pavel Kohuts pjäs ”Krig på fjärde våningen” på Lilla scenen på Uppsala stadsteater. Denne tjeckiske författare är kanske mindre känd i Sverige. Men han var en av undertecknarna till manifestet Charta 77 som förespråkade reformer i stället för kommunism i den dela av världen som en gång hette Tjeckoslovakien och han fick leva många år i landsflykt i Wien för sin politiska verksamhet.

I sin diktning berättar Kohut gärna om den lilla människan i förhållande till överheten. Även i den här pjäsen berättar han i absurd form om statens övergrepp på den enskilda människan, men i absurd och komisk form.

Här visar det sig att staten har bestämt sig för att ersätta krig med individuella strider. detta för att få ner kostnaderna.

I spelplatsens centrum finns en säng som just nu är obäddad. Men inför nästa scen som ska repeteras kryper Tytte Johnson, som spelar fru Blaha, in under täcket.

Regissören Mikaela Ramel instruerar Göran Engman. I just denna scen ska han göra en soldat som kommenderas till saker han egentligen inte vill göra.

– Det blir nog väldigt mycket snyggare om ni gör så här. Nu kör vi! säger Mikaela Ramel till hela ensemblen.

Och de spelar sig igenom ännu en scen som handlar om invadering och övergrepp i krigets namn.

– Pjäsen handlar om saker som kan sägas utspelas på många håll i världen just nu, men mer tillspetsat. Det mynnar ut i fullt krig där i sovrummet, säger Göran Engman i repetitionspausen efteråt.

– Det utspelas hos ett par som är helt ovetande och olika människor kommer in hos dem, slumpmässigt utvalda av sina överhögheter för att ”kriga”. Våldet i pjäsen har alla dimensioner, inte minst när det gäller likgiltigheten för andras liv hos de som invaderar, säger Mikaela Ramel.

Engman och Ramel båda är helt eniga om att det ändå är en fruktansvärt, farsartat rolig och absurd pjäs i den hanterliga längden av en timme. En mycket bra pjäslängd, enligt dem, för att se, förfasas och skratta och sedan gå ut och kanske ta ett glas och prata om pjäsens innehåll.

– För mig var Pavel Kohut ett nytt namn men han har spelats mycket i länder som Tjeckien och Slovenien. Det var vår dramaturg, Marie Persson Hedenius som fann pjäsen. Jag tyckte att den stack ut och hade ett eget tilltal, att den berättar om vår samtid på ett lättsamt och roligt sätt, men också med skärpa och tyngd. Det blir rena berg och dalbanan, säger Mikaela Ramel.

– Pjäsen är också rolig på ett smart sätt och så snillrikt skriven. Tidigare har den bara spelats av Unga Turteatern i Sverige, men det är en senare översättning som vi spelar. Vi har inte gjort några ingrepp i dess språkdräkt som har en del sjuttiotalskänsla. Hela föreställningen har en sjuttiotalsinramning.

Karin Wegsjö har gjort scenografi och kostym. Skådespelarna delar på ett flertal roller i pjäsen och som UNT redan berättat är också Eli Ingvarsson en del av ensemblen.

Uppsalapremiären är alltså på lördag 1 april och sedan ges föreställningen till och med mitten av maj.