Kritikern - vägledare, kompis eller konstnär

Kan man lita på kritikerna eller styrs de av vänskap, fiendskap och hägrande kulturgemenskaper?
Hur ser kritiker med många decenniers erfarenhet på uppdraget de har haft? UNT har frågat Expressenkritikern och musikchefen på SVT, Camilla Lundberg, konstkritikern Christian Chambert, ordförande i Svenska konstkritikersamfundet, och teaterkritikern i Dagens Nyheter, Leif Zern.
- Det kritiska uppdraget är mycket viktigt. Kritiken är naturligtvis till för läsarna. Det går att skriva om komplicerade saker på ett begripligt sätt. Det är skillnad på hur man skriver i dagspress och i konsttidskrifter, där det finns mer utrymme för teoretiska resonemang, säger Christian Chambert.

Konstrecensionens tillkomst beskriver han som en process. Där ingår kritikerns samlade erfarenhet, besöket på det aktuella galleriet, sökning av relevant information, även på Google, och det mödosamma skrivandet.
- Konstnären är för det mesta inte själv medveten om allt som finns i verken, eller kan formulera sig kring det.
- Kritikerna kan med ordens hjälp lyfta fram det som befinner sig bortom den språkliga nivån i en målning eller skulptur. I sina bästa stunder kan kritiken till och med gestalta en erfarenhet på ett mer djupgående sätt än konstverket, säger Christian Chambert.

Leif Zern ser kritiken som en medborgerlig angelägenhet. En offentlig diskussion om konst i olika former som förs till exempel på dagspressens kultursidor. Kritiken, säger han, är beskrivning, folkbildning, nyhetsjournalistik och reflektion.
- Man har ett stort ansvar som kritiker. Jag blir ledsen när skådespelare och regissörer inte tror att man tänker så. När de tror att kritiker drivs av lust att platta till folk. Så är det inte. Det roligaste som finns är att komma med ett positivt budskap!
- Bra kritik kräver att man lägger ner oerhört mycket arbete. Det är viktigt att vara kritiker på heltid, men det blir allt ovanligare med heltidsanställda kritiker på redaktionerna. Risken är att dagspresskritiken blir dagsländor. Kritikern måste också fördjupa sig, skriva essäer, böcker och kanske mer akademiska texter, säger Leif Zern.

Då och då sägs det att kulturjournalistiken i allmänhet och kritiken i synnerhet befinner sig i kris.
- I den tid av stora förändringar i mediesfären, som vi befinner oss i, är det angeläget att hitta en ny publik för kulturjournalistiken i dagspressen. Men det är framför allt curatorer och gallerister som talar om konstkritikens kris när de inte får den lydiga produktreklam de längtar efter, säger Christian Chambert.

Camilla Lundberg är f d musikrecensent på Expressen, numera chef för musikavdelningen på SVT, med den formella titeln projektledare. Hon tycker att kulturbegreppet har förflackats.
- Återinför begreppen underhållning, förståelse och tidsfördriv! Skilj på snabbkultur och långsamkultur, säger hon och beskriver den betydelseförskjutning och värdeförskjutning som hon tycker sig ha sett under sina tre decennier som musikkritiker.
- När jag började på Expressen på 1970-talet hade tidningen en anställd musikkritiker. Den klassiska musiken var den självklara etablissemangsmusiken. I dag betyder musik underhållning, popmusik och sådant. Och den klassiska musiken har blivit en undergrupp.
Camilla Lundberg menar att det går att dra en "hyfsat tydlig" skiljelinje mellan underhållning/tidsfördrivsmusik och konstmusik, eller, som hon också säger, den långsamt gjorda musiken. Och att den skiljelinjen är viktig.
Och det är alltså det förtroendet tidningen ger sina kritiker: att vara kvalitetsbedömare, folkbildare och konsumentupplysare, att visa var gränsen går.

I kritikerns uppdrag ligger att vara en god stilist, att vara insatt i ämnet och att ha temperament.
- Man måste våga ta i lite och inte vara för mycket å ena sidan - å andra sidan. Men man skall ha klart för sig att man också måste kunna se den, som man har sågat i ögonen. Man skall ju kunna komma tillbaka till "brottsplatsen" ..., säger Camilla Lundberg.
- Det finns två sorters kritiker jag inte vill vara: den som är tjenis och bundis med alla i branschen och med på alla fester. Och den som kommer förklädd och aldrig ger sig tillkänna.

Christian Chambert säger att konstkritikerna är frilansare och att arvodet inte täcker recensionsarbetet, inte heller kritikerns behov av att fördjupa sig eller utveckla skrivandet.
- Tidningarna betalar nästan aldrig omkostnader för att skriva om evenemang runt om i Sverige eller internationellt. När den globala konstscenen ska bevakas, får kritikern själv försöka skaffa fram pengarna. Att vara kritiker på frilansbasis är att ha ett o-löneyrke.

Leif Zern minns dock att Olof Lagercrantz besökte Uppsala universitet på 1960-talet och berättade för studenterna att på DN skulle en litteraturkritiker ha heltidslön och skriva två recensioner i månaden.
- En vecka skulle användas till att läsa boken och förbereda sig, en vecka till att skriva recensionen. Det säger något om vilka krav och förväntningar man hade på kritiken/kritikern då och vilken status kritiken hade på den tiden!
Åtminstone i storstadspressen, men kanske inte på samma sätt i landsortstidningarna.
Konstnärer som recenserar kolleger, poeter som recenserar poetbekanta, musiker som bedömer varandras verk; och kritiker som blir vänner med de författare, tonsättare och musiker, konstnärer, dansare, skådespelare de recenserar - kan man lita på omdömena kritikerna ger?
- Det kan vara ett problem, en jävsituation, om man börjar skriva kritik om sina kolleger. Jäv i privat mening måste undvikas. Men i juridiken handlar jäv även om opartiskhet. Det är något annat och bör inte undvikas i kritiken. Att strida för något är inte fel, säger Leif Zern.
- Man får välja. Man måste ha omdöme helt enkelt, säger Camilla Lundberg.
- Kritikern bör inte isolera sig utan behöver information och kontakter för att utveckla sitt eget skrivande, men måste samtidigt visa integritet, säger Christian Chambert.

Kritikern - vägledare, kompis eller konstnär

Vem skriver dagspressens kulturkritiker för: de redan frälsta, and­ra kritiker, de utövande konstnärerna, nyblivna kulturnjutare? UNT ställer frågan till tre kritiker med tyngd.

Vem skriver dagspressens kulturkritiker för: de redan frälsta, andra kritiker, de utövande konstnärerna, nyblivna kulturnjutare? UNT ställer frågan till tre kritiker med tyngd.