Krönika: Kulturlivet sitter med kåk på hand
Jonas Kihlander
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det är många som vill ha en bit av den nya kakan. Ungdomarna ska få sitt, kammarmusikfetischisterna så klart. Etnovurmare på konferens? Jajamensan. Och så vidare. Det har tjatats om att kalaset ska rymma allt från "dödsmetall till klassiskt". Men fetare ballonger än Entombed i december har man ännu inte lyckats blåsa upp. Och de två halvlekar som man brände av i fredags bjöd nästan enbart på elektronisk musik. Den enda som höll i en elgitarr var falsettdiscomannen Juvelen, av alla.
Men att de flesta ändå var på löjligt gott humör kan tillskrivas andra akten med Kajfes Headspin, Organism 12 ("Luthagen!"), Afasi och, förstås, Dizzee Rascal. Hade publiken hunnit förkovra sig ännu mer av den frikostiga supén hade bänkraderna klyvts som utav en bandsåg. Och det överbryggade den förvirring som de flesta verkar ha känt för arrangemanget inledningsvis: house för parkettpotatisar? Hiphop för balkonghäckar? Men Dizzee Rascal förlöste den kollektiva krampen. Det var den första, och förmodligen sista, grimespelningen i stora salen i Uppsala Konsert & Kongress.
Stort. Och på bottenvåningen känns det som att det mesta är möjligt, precis som det sagts. "Du kan ju ha ett helt hangarrejv här inne!" som en kollega utbrast.
Tänk vad som kan hända när Kuben har vänts och vridits några varv och bitarna faller på plats därinne. Det om något är verkligen värt att hoppas på.
Så, välkommen "(ditt val av smeknamn)". Var har du varit i alla dessa år?