KRÖNIKA: Med Pound och Ekberg i Rom
Jag gjorde tre reportage om Ingrid Thulin här i Italien. En tysk författarinna, minst sagt bohemisk med skrynklig klädsel som en uteliggare, bodde hos henne 15-20 år i Sacrofano.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Lever hon på dem? frågade jag Ingrid
- Nej, på mig, svarade hon och skrattade obekymrat.
Nu står jag vid stationen nära Piazza del Popolo i Rom och minns tågresan ut till Ingrids lilla by, en lantlig idyll mindre än en timme härifrån.
Vi passar på att se en utställning med Gauguins målningar i Vicoriapalatset. Jag har inte sett någon av honom sedan i slutet av 1960-talet på Nationalmuseum i Stockholm. Här är inte så många bilder och inga av de mest kända men utställningen är ändå värd ett besök.
Folk flockas som vanligt vid Fontana di Trevi. Få känner det berömda fontänbadets bakgrund i Fellinis film Det ljuva livet. Anita Ekberg hade varit ute och poserat hos en känd stillbildsfotograf, som skulle göra reportage om henne i nattens Rom. Gatorna låg öde på efternatten och Anita som älskar att promenera barfota tog av sig skorna.
Rätt vad det var skar hon sig på en glasbit och letade efter en springbrunn att tvätta såret i. Det råkade bli Fontana di Trevi. Hon vandrade ut i vattnet. Fotografen Pierluigi vände sig om och såg Anita stå där med den vida kjolen uppdragen över knäna. Plötsligt vaknade yrkesmannen till liv i honom. Han började fotografera henne och sålde bilderna över hela världen. Fellini tände också till på dem och överförde hela episoden till sin film.
Säkerhetsbestämmelserna kring Peterskyrkan är rigorösa. Det förtar stämningen där inne och det finns allt mindre utrymme för andakt. Ute på Petersplatsen finns en storskärm för dem som vill följa påvens söndagsmässa. Då kan man ju lika gärna sitta framför teven hemma.
Vi vilar en stund på en av bänkarna nära Piazza Venezia. Mussolini tog en gång emot Ezra Pound i det vita palatset. Det var diktarens enda möte med diktatorn och det ägde rum den 30 januari 1933.
Pound var ju fascist men Mussolini lyssnade närmast förströdd på hans utgjutelser om ockrets förbannelse. Il Duce bläddrade däremot i det framsträckta exemplaret av Cantos-dikterna och mumlade artigt "divertente" (underhållande). Efter det utlåtandet fick han en ännu större plats i Pounds hjärta.