Kulturprofilen som blev både och

Vi sitter i vardagsrummet i Kåbovillan och dricker te. Jag är nyfiken på hur Teddy Brunius har blivit den han är när han framträder som föreläsare: spirituell, envis, associationsrik, provocerande. En som alltid talar utan manuskript och inte kommer av sig, även om berättandet ibland bär iväg längs ett eller annat sidospår.
- Jag hade en ovanligt lycklig barndom, säger han och berättar om uppväxten på Lidingö, där pappa August var journalist och författare - precis som mamma Célie.
Familjen bodde med Lidingöns vackra natur för barnen att leka i och med storstaden Stockholm alldeles inom räckhåll. Bland grannarna fanns Pär Lagerkvist, som ibland var gäst i huset.
- Nu ska jag och hans son Bengt Lagerkvist, regissören, ge ut Pär Lagerkvists konstkritik, den han skrev i Svenska Dagbladet. Jag har tagit fram artiklarna och skrivit efterord, Bengt ger ut dem som årsskrift i Pär Lagerkvistsamfundet.

Familjen Brunius på Lidingö var stor och livlig.
- Vi var sex syskon, men i dag finns bara jag kvar, säger Teddy Brunius.
Vardagsrumsväggarna bär upp måleri, som vore värt en egen artikel. En blyertsteckning av Dardel visar sig föreställa Teddy Brunius far.
- Pappa dog bara 47 år gammal när jag var fyra år. Han var kulturchef på Svenska Dagbladet och hade just fått erbjudande att bli chef för Nationalmuseum eller Dramaten, det var bara att välja. Men pappa sade "Jag ska inte välja. Jag ska dö.", och det gjorde han, av blodsjukdomen perniciös anemi.
Trots pappans död upplevde alltså Teddy Brunius sin barndom som lycklig. Kanske just för att det ändå fanns många människor omkring honom:
- Mamma var ju yrkesarbetande, men vi hade hjälp av Matilda i köket och Emmy som skötte huset i övrigt. Jag var yngst i syskonskaran och lekte mycket med min bror Clas, som bara var ett och ett halvt år äldre än jag.
Célie Brunius var, som sin man, journalist på Svenska Dagbladet, men blev Åren 1930-39 chefredaktör för Bonniers månadstidning. Hon var också författare. En resa 1944 för Röda korsets räkning skildrade hon i reportageboken Frankrike väntar.

Kultur var en självklar beståndsdel i det bruniuska hushållet. Där fanns böcker i bokhyllorna och tavlor på väggarna.
- Vi läste alltid hemma. Och mamma hade fribiljetter till bio, det var roligt, berättar Teddy Brunius.
Han var redan som barn snabbläsare. Men det betydde ingalunda att han var någon idealisk elev.
- Jag var tvärtom mycket dålig i skolan. "Sitt still, Teddy Brunius!", fick lärarna tjata. Jag var så sprallig.
Studiemognaden slog dock till, när 18-årige Teddy Brunius skrev in sig vid Uppsala universitet. Eftersom han inte kunde bestämma sig för att läsa antingen konsthistoria eller litteraturhistoria, läste han i rask takt bådadera, tre betyg i vardera ämnet. Därtill tre betyg i praktisk filosofi.
- Det gick väldigt fort. Jag var en jäkla betygshamster!
Resultatet blev en licentiatexamen i praktisk filosofi och konsthistoria.

Vad blev det av honom, licentiaten, som inte visste om han skulle välja journalistbanan eller förlagsvärlden? En mångsysslare? Teddy Brunius hummar och bjuder på mer te och chokladkaka.
Han har alltid skrivit, säger han. Bläddrar man i hans Autobiographi Bibliografica från 70-årsdagen 1992, finner man uppräknat allt han skrivit fram till -92. Böcker, artiklar, översättningar, lyriktolkningar - tusentals titlar. Och sedan dess har mycket hunnit tillkomma.
Undervisat har han förstås gjort. Dels vid Uppsala universitet, där han kom i delo med Ingemar Hedenius så att det stormade i det akademiska vattenglaset. Dels vid flera universitet i USA, där han varit gästprofessor i flera omgångar. Någon konstprofessur i Uppsala fick han aldrig, men väl en professur i estetik i Köpenhamn. Den omvandlades till en professur i konsthistoria. Åren 1972-92 veckopendlade Teddy Brunius från Uppsala till Köpenhamn.
I dag är han 85 år och professor emeritus, men fortfarande en aktiv föreläsare, bland annat vid Pensionärsuniversitetet, där hans föreläsningar är så populära att de numera dubbleras.

Jag frågar vad som är bra konst. Teddy Brunius brukar ha bestämda åsikter om det under sina föreläsningar, men nu förvånar han mig:
-Man skall inte vara dogmatisk i sin konstsmak. Jag tycker om all slagskonst. Fast bara det bästa av all, förståst. Konkretismen, myntad av Otto G Carlsund. Zorn och Liljefors tycker jag om, Breughel och Gauguin? Jag gick i bräschen för Olle Baertling, Evert Lundqvist och Endre Nemes. På den tiden skrattade man åt mig.
Uppsalas torg och bostadskvarter är rikt utsmyckade. Vad tycker Teddy Brunius bäst om där?
- Olle Hellströms räcken på Islandsbron. En enda form som varieras och återkommer - genialt! Bror Hjorths Näckens polska, som har stått framför centralstationen, är en väldigt bra skulptur. Lars Erik Falks skulptur vid Sysslomansgatan också - fast den skulle stå på något annat ställe. Och jag hoppas man tar vara på Staffan Östlunds grejer som är uppställda lite kaotiskt i Odinslund!
Finns det några vackra byggnader i Uppsala förutom kvarteren runt Domkyrkan? Nya konserthuset kanske?
- "Parkeringshuset"! Nå, rätt byggnad på fel ställe, kan man väl säga. Den skulle ha stått på Polacksbacken i stället. Dessutom var det fel av politikerna att minska på bygget. Nu måste vi ju bygga ett operahus också!
- Enheten på Övre Slottsgatan med Geijersgården och Ihregården tycker jag om. Vaksalaskolan är fin och Salabackekyrkan. Och jag hoppas man tar vara på gamla rektorsvillan vid Börjegatan.
Vad Teddy Brunius anser om offentlig utsmyckning, konst i största allmänhet och litteratur, har han bland annat uttryckt i många hundra artiklar i UNT genom åren.
- Min första UNT-artikel handlade om Strindberg och våren i Uppsala. Den publicerades 13 maj 1942.
Teddy Brunius kom att bli god vän med UNT:s legendariske chefredaktör Axel "Koftan" Johansson.
- Han var en mentor man gärna lyssnade på över kaffe och punsch i hans våning i UNT:s dåvarande lokaler vid Gamla Torget.

Utanför fönstren i Kåbovillan har skymningen sänkt sig. Tekannan är tom, anteckningsblocket fullskrivet. Jag konstaterar att av den en gång något vankelmodige studenten blev det en lärare och forskare, en kulturjournalist, en författare. Han lät sig aldrig ställas inför ett antingen eller utan valde både och. Med råge.