Det har gått ett antal år sedan dess och även om det inte var sant ens då skulle jag önska att det var det än mer nu. Ett av jazzens problem som jag ser det är att den ofta är alltför trevlig, alltför välluktande. Hur roligt vore det inte om det dök upp mer som överraskade, som utmanade, verkligen ville något utöver att underhålla, mer än att roa eller visa upp utövarnas skicklighet som ett slags cirkuskonster.. .
Nog ropat i öknen, nog klagat. Det finns ju ändå så mycket att vara glad över. Den levande jazzen har ju en stark ställning i Uppsala och med två så bra ställen som nyöppnade Jazzbaren på Katalin och nu beprövade Jazzhörnan på Konserthuset plus andra gästspel så finns det så man klarar sig rätt bra.
På albumfronten fortsätter det att komma lyssningsvärda saker, inte minst med lokal anknytning. Veteranerna i Trio X tar sig an ett beprövat recept på sitt senaste album "Atonement". Bland ett antal fina originalkompositioner av pianisten Lennart Simonsson och en av basisten Per V Johansson gör trion (med trummisen Joakim Ekberg) tolkningar av olika kompositörers verk. Här finns Peterson-Berger, Mendelssohn, Bellman, Sondheim och Alfvén med flera. Det är som alltid med trion välspelat och skönklingande, men kanske inte just originellt.
Uppsalakonstellationen Erikssons Rör & Stål (finns det ett företag också som heter så?) har en mer originell sättning: Magnus Eriksson spelar gitarr och Nicke Widén pedalsteelgitarr. Lägg till basisten Erik Ojala och trummisen Daniel Olsson samt gästen Roger Nordling på sax. Det är i mycket en finstämd och skickligt samspelt musik de bjuder på där gitarrerna ger en annorlunda och mersmakande klang.
Martin Sjöstedt har ett finger (eller rättare sagt tio) med i mycket av det som händer i jazzväg, i Uppsala och i landet. Oftast är det som basist men tillsammans med saxofonisten Fredrik Kronkvist på albumet "Afro Cuban Supreme" spelar han piano. Som albumtiteln mer än antyder handlar det om musik med karibiska rötter. I bandet finns kubanska Eliel Lazo på slagverk och Jason Marsalis på trummor. Miriam Aïda förgyller några spår. Det låter mycket bra och inte minst imponerar Kronkvist själv på saxar, basklarinett och flöjter.
Vill man ha mer av musik där nordiskt möter Kuba så lyssna på saxofonisten Carlos Malta & danska pianisten Thomas Clausen på albumet "Dreamland". Inte alls illa. Det är inte heller Blanco y Negros album "Timbero". Där samsas kubanska och nordiska musiker, bland andra saxofonisten Karl-Martin Almqvist. Även här finns också Eliel Lazlo med. Bra sväng, det rycker i fötter och knän samtidigt som hjärnan får sitt.
Trumpetaren, med mera, Goran Kajfeš har visat på ett antal album med sin Subtropic Arkestra (senast i Parksnäckan i somras) vad gränsöverskridande musik kan vara. Med sitt nya nedbantade band Tropiques fortsätter han. Här är det mer subtil musik, stämningsskapande och långsammare. Det passar honom och de övriga i kvartetten fint det också.
Mer svensk jazz. Saxofonisten Torbjörn Righard har samlat ett större band på sitt album "Leaving Elm Street" och det låter riktigt bra. Med finns bland annat vokalisten Almaz Yebio som gästade Uppsala i veckan. Här finns en tydlig vilja till något mer, vilket uppskattas. Duktige Saxofonisten Björn Arkö samlar några kompisar på "Stating the obvious" och gör habil musik, men inte så mycket mer. Kvintetten Corpo visar vad den kan på "Solid" och här finns både skickligt spel och en ansats till något ytterligare. Fortsätt så!
Schweiz är kanske inte första jazzlandet man tänker på men det finns pärlor där. Trots att man väl var sist ut i Europa med kvinnlig rösträtt så kommer ett par bra plattor med just kvinnor i spetsen. Pianisten Sylvie Courvoisier gör spännande triomusik på "D'agala", inte minst för älskare av Esbjörn Svensson, och Martina Berthier spelar kraftfull bas med kvartetten Weird Beard på "Orientation".