Tuvas föräldrar dör och i kvarlåtenskapen hittar hon papper som visar att hon är adopterad. I jakten på sitt ursprung ger hon sig av med sin dotter till en liten ort där reaktionerna på hennes ankomst blir allt hotfullare. ..
Debuterande Johan Lundh visar att han är duktig på att skapa stämningar. Det är krypande otäckt från början och det håller i sig. Han använder små medel i den här lågbudgetproduktionen som utnyttjar det ekonomiska läget till sin fördel. Det är djupa skogar, bildsekvenser på en ruttnande räv och buttra, ihopknipna individer.
Något som definitivt inte är lågbudget här är huvudrollsinnehavaren Josephine Bornebusch. Hon visar att hon kan mycket mer än vara rolig i komedier, Tuva är en lång väg från Mickan i Solsidan och hon klarar det galant. Hon gestaltar Tuvas utveckling trovärdigt och gripande.
Det är ingen direkt thriller, kanske närmare en rysare ändå, med ett slags pusseldeckarupplägg. Johan Lundh har gjort en imponerande insats med de här medlen. Less is more, ibland.