Kvinnornas natt i Thiruvanan-thapuram
KRÖNIKA. Näst sista dagen i Indien är tät av musik. Långa sångslingor, trummor, profana som sakrala, rinner i varma rännilar genom timmarna. Överallt utomhus rör sig kvinnor på gatorna, de ser finklädda ut.
Eva Runefelt
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är natten kvinnorna inte går hem för att sova. De försöker komma så nära templet som möjligt för att göra upp eld på tillfälligt byggda spisar av sten. När vi går ut för att ta adjö av Thiruvananthapuram och i minnet också de platser vi besökt i Kerala, sitter kvinnor vid sina grytor i långa rader längs gatorna. Kilometerlånga bårder med heta bunkar, kastruller, lerpottor, varur ångorna stiger som andedräkter och värmer oss som osynliga kroppar.
Man kan leka att de är våra skuggor som stretar emot hemresan, man kan låtsas att denna för oss egentligen okända och gåtfulla plats reser sig upp ur sin jord, sin sand och sitt smågrus för att helt kort förvandlas till en gestalt. Försiktigt blåser den en över kinden och viskar något på malayalam. Ord som inte går att förstå annat än som en klang. Jag är högst tillfällig för Kerala, men Kerala är inte tillfällig för mig.
Timmarna tickar mot zenit, männen som håller sig en smula i skymundan, kommer i bilar med flak där de ställt stora tunnor med kokosmjölk till de törstiga och extra ris om grytorna inte fått bra konsistens.
I hettans flimmer omsluts vi av riskornens sötma, samlade i ett genomsiktigt kärl brett som staden och himmelshögt. Det är hett, vi skyler våra huvuden med schalar, hattar.
Till festivalen kommer inte bara kvinnor från Kerala utan också från andra trakter inom som utom Indien, särskilt sedan festivalen för några år sedan hamnade i Guinness Rekordbok som världens mest besökta kvinnofestival. Senare får vi höra att det i år, 2007, kommit så många som 2,5 miljoner kvinnor.
Det är vår veckas sista dag här och vi slinker in i en bokhandel för lite svalka. Dunklet är tyst och luktar papper som trängs. I bokhyllornas dunkel finns ett uppmärksamt lyssnande, en sorts iakttagande. Som när man reflexmässigt blundar och vänder sig lite åt sidan för att minnas något. En fibrig tunn vila.
Här, nu, hemma, blundar jag så. Blir en svensk vårbris som samtidigt är en fågel. Snabbt går det då ta sig tillbaka, om och om igen.