Lagomrock med Hovet

I allmänhet är det inte en liten del av ett rockbands identitet som ligger hos sångaren. Men när Lars Winnerbäcks kompband Hovet spelar in och ger ut en skiva medan de ändå har paus från solokvistande Winnerbäck ligger särarten på ett annat plan. I sant demokratiskt nyproggig anda (jo, de använder p-ordet själva) delar alla medlemmar på sången; två kvinnor och fem män som har en extremt tydlig diktion gemensam, där prickarna över ä:na nästan sticker i ögonen och r:en rullar som trumvirvlar, men annars är helt olika sångarpersonligheter.Det är ett uppenbart betydelsedrivet sätt att sjunga, det är orden snarare än ljuden som är viktiga här. Drivna artister som de var redan innan Lars Winnerbäck kom in i bilden har de säkerligen ändå lärt sig en hel del av den manliga sångartradition som sträcker sig från Winnerbäck i den omedelbara närheten via Pugh till Springsteen ­ och Ola Magnell för den delen.Hovet är knappast ett singelband, för det är rösterna för olika och musiken för traditionellt stabil. Det är nog svårt att pricka in att även den Idde Schultzsjungna Våra hjärtan är en Hovetlåt om ens förhållande till bandet börjat med förstasingeln Silverfisken.Men på en fullängdsskiva blir bilden en annan. Här är det i stället de vedertagna greppen, de välbekanta körerna och pianofigurerna som ger de tretton låtarna enhet. När Hovet är bäst gör de kompetent rock av det slag som brukar kallas bredbent, inte lika vidvinkelarrangerad som förebilden Springsteens och ibland nästan ivrigt nybörjarnaiv; mer lagom och just därför mysig.