Långt ifrån nostalgiska
Sedan början av 70-talet har kärnan i jazzbandet Movio spelat ihop. Någon gång på 90-talet kom de på att de till skillnad från de flesta grupper gjorde konserter för att ha något att repa inför i stället för tvärtom. I morgon, torsdag, spelar de på Pub 19 i Uppsala.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Fröet till det som skulle bli Movio såddes när Martin Landahl satt och repade i Celsius-skolans musikrum tidig vår 1970. En grabb med långt hår vid namn Kristjan Aunver kom in och Martin Landahl frågade om han kunde spela bas. Han svarade ja och bakom ett skynke stod en kontrabas som plockades fram. Sedan dess har de två spelat ihop. I början varje kväll, senare två kvällar i veckan och fortfarande varje torsdag. Först i Celsiusskolan, även flera år efter att de gick ut gymnasiet, och sedan i Martin Landahls källare.
- 1970-talet var en väldigt tillåtande tid, säger Martin Landahl, som spelar piano i bandet, men även trumpet och skriver det mesta av musiken. Vi fick spela på fester i Slottsbacken redan när vi knappt kunde hitta tangenterna.
Det var på en konsert med proggbandet Gunder Hägg som de kom på att de skulle starta ett band och Movio blev till. Som ett "barn av 60-talet" har också Movios musik genom åren utvecklats genom att bandet har spelat tillsammans men knappt regelrätt övat in några låtar.
- Fast på senare år har vi faktiskt börjat repa lite grann, säger Martin Landahl. Vi har ju några fans som kommer på nästan alla spelningar och de vill ha lite nytt material.
Det märks också den här kvällen i repkällaren. Ett par av de nya låtarna avbryts och startar om flera gånger.
- Det går för fort, säger någon.
- Nu går det för långsamt, säger någon annan.
När de inte träffas på torsdagskvällarna står helt andra saker på schemat.
Martin Landahl undervisar i journalistik på Uppsala universitet, Kristjan Aunver undervisar i kostvetenskap, Bengt Forssman är läkare, Jonas Landahl är informatör på livsmedelsverket, Per Ahlbom är projektledare i service management och Jonas Himmelstrand är mentor i personlig utveckling.
Med få undantag träffas medlemmarna bara när de repar. Något de tror är nyckeln till att de lyckats hålla ihop bandet så länge.
- Det är nog bäst så. Det är ändå konfliktfyllt att spela i ett band. Våra spelningar är ibland som försoningssex, säger Kristjan Aunver, som spelar bas i Movio.
Efter repet åker ett par av medlemmarna nästan direkt, medan de andra blir kvar och pratar en stund. De berättar att de många torsdagar kommer dit, säger hej och börjar spela direkt. För att efteråt bara säga "hej då" och skiljas åt direkt efter spelningen.
De som är kvar berättar att de på 90-talet kom på att de till skillnad från de flesta band tar spelningar för att få repa i stället för tvärtom. Att ändå spela ute är dock viktigt för att behålla skärpan i källarspelandet.
- En bra sak med Movio är att vi aldrig har hamnat i nostalgiträsket. Vi spelar alltid i nuet, säger trummisen Jonas Landahl.
Så jobbar vi med nyheter