Långt till romanstatus

Det har pratats om att tv-serierna är den nya tidens romaner. Nåja, även om det ligger en del i det är det att ta i ordentligt. Än är det en bra bit dit, särskilt om man tänker på den vanligaste typen av tv-serie, den där det hela tiden skrivs nya avsnitt, om man lyckas hålla publiksiffrorna och annons- och sponsorintäkterna i topp.
Det liknar i och för sig mycket av 1800-talets tidningsföljetonger. Alexandre Dumas välkända romaner om de tre musketörerna gick som givet inslag i pressen under lång tid och blev först senare en succé i bokform. Men kvaliteten var säkert mycket ojämn även där, fram till en hårt redigerad bokutgivning. Det är ju svårare när det gäller löpande tv-serier, där man snarare får än mer material när den kommer i box-form.

Men det är bara att gratulera till den aldrig sinande fantasin hos manusförfattarna. Tänk bara att år efter år hitta på nya CSI-intriger. Funderar ibland om det är så att varje mordkomplott dyker upp i alla städerna, om än i lätt maskerad form. Och visst kan ibland tänka att nu måste väl varje tänkbar historia att bygga en tv-serie på vara uttröskad. Men icke, plötsligt kommer då till exempel Alcatraz, med en intrig om hur alla de fångar som försvann spårlöst från fängelseön 1962 dyker upp igen 50 år senare, i samma ålder som då och i full färd med nya brott eller i färd att rentvå sig. Och det blir faktiskt bra tv av det.
Så tv-serier finns i alla smaker och randningar. Kvar finns förstås de stadiga ämnena som sjukhus, hämnd, de sju dödssynderna, kvinnor som karvar i döda kroppar (populärare i serier än i romaner av någon anledning) krig, romantik och humor.

DVD-boxen är vida överlägsen för att se tv-serier. Jag orkar aldrig vänta ut upplösningen om jag fastnar för någon serie och då är det superbt att själv kunna välja i vilken takt men ser det. Det kan emellanåt bli som när man fastnar i en riktigt bra bok, jag vill helt enkelt se hur det går, kosta vad det kosta vill av utebliven sömn, mat och annat. Och man slipper reklamavbrotten!
Helst ser jag också just serier som har en början och kommer att ha ett slut. Steven Spielbergs fantastiska krigsskildring i Band of brothers och Pacific, nu i magnifik blu-ray, är ett måste.
Men jag kan även fastna i ”trivsamma” underhållningsserier med brott på dagordningen som Castle, Rizzoli & Isles (roligt med två kvinnor i huvudrollerna), The Mentalist och Body of Proof (Dana Delany är bra som advokat). Komedier förstås, svenska som Pappas pengar där man verkligen kan prata om ett totalcurlat barn och Gustafsson 3 trappor – riktigt roligt om man nu står ut med en egotrippad Robert Gustafsson i flera roller.

Personerna i serier som går länge blir ju i och för sig som gamla bekanta. ”Genierna” i The Big Bang Theory slåss med dem i Bored to death, även om kunskapsfaktorn är högre i Big Bang. Ytterliga gamla bekanta dyker plötsligt upp i serierna, de blir ett slags avgångslösning för skådespelare om inte får de stora rollerna i biofilmerna, Dustin Hoffman i Luck och Madeleine Stowe i Revenge är bara två exempel.
En glad överraskning var också två serier med sci-fi och skräcktema: Terra nova och American horror story. Båda är originella och smart gjorda.
Fast som man säger på reklamfri public serviceradio: ”det finns ju också ett antal andra serier”. Och det måste jag verkligen hålla med om, det finns hur många som helst att att del av. Särskilt om de tar bort pålagda skratt …