Att längta är en allmänmänsklig drift. Att vilja ha, att åtrå och att tråna är på gott och ont en drivkraft som följer oss från vagga till grav, och temat är ett av de mest klassiska inom den litteratur som riktar sig till både barn och vuxna. Allt som oftast presenterad med en följdfråga som undrar om vi verkligen blir lyckliga då vår längtan stillas.
Malin Ahlins nästan mytiska saga Månulvarna håller snabbt på att bli årets mest uppmärksammade bilderboksdebut. Författaren, som smög sig in på den svenska barnboksscenen i fjol då hon illustrerade Henning Mankells Katten som älskar regn, utmålas redan nu som ett stort framtidslöfte.
De små lurviga nattvarelserna som kallas månulvar lever djupt inne i skogen och är experter på längtan. De älskar eldflugor, blanka riddarhjälmar, smycken, stjärnor och allt som glimmar, och mest av allt längtar de efter den stora månen som svävar genom nätterna så lysande och full av drömmar. De längtar och längtar och längtar, tills de en natt får nog av att längta och beslutar sig för att nå sitt mål. Det visar sig emellertid vara utomordentligt svårt. Månulvarna hoppar från gungor, klättrar upp på höga hus och sträcker sig allt vad de orkar, men inget fungerar. Inte ens arga rop och pilbågar får den blänkande himlakroppen att reagera.
När målet sent omsider uppnås är euforin total, tills de vänder sig om och ser den jord de lämnat. Den är det vackraste de sett.
Det mörka men mycket färgstarka landskap som omger Malin Ahlins månulvar är formsäkert och fullt av roliga detaljer. Med undantag för att läsarperspektivet alltid följer månulvarna från samma håll – en liten variation eller några inzoomade detaljer ger ofta mer levande bläddring – så känns Malin Ahlin som en mogen och övertygande illustratör. Berättelsen, och den mjuka sensmoralen om att vi kanske mest av allt längtar efter att längta, är också väldigt sympatisk och håller för många genomläsningar, även om språket på sina ställen är lite trevande.
Om Malin Ahlin håller stilen lär hon leva upp till alla förväntningar.