Långtråkigt i rymden

Sextonårige Lem har just fått jobb på ett planetarium, hans drömtjej tycker att han är söt och hans liv verkar allt mer falla på plats. Han bor på Planet 51 där 50-talsmiljö råder, ett slags Pleasantville, där de gröna invånarna med antenner utgör normen. En amerikansk astronaut vid namn Chuck landar, mitt under ett grillparty, i Lems trädgård. Myndigheterna försöker ta astronauten till fånga, men Lem bestämmer sig för att hjälpa Chuck. Budskapet är solklart, vi bör vara mer toleranta och öppna för andra kulturer.

Titeln på filmen, Planet 51, refererar naturligtvis till det mytomspunna området Area 51 i Nevadaöknen, där det ryktas att amerikanska myndigheter gömt UFO och döljer eventuella aktiviteter från andra delar av universum. Det finns även gott om referenser till andra filmer, som exempelvis flygande silhuetter i månsken (E T) och Kubricks ledmotiv av Strauss i 2001: A Space Odyssey. Och är inte den lilla glada roboten lite väl lik Wall-E?

Pixar och Dreamworks har inget att oroa sig för alls vad gäller spanska Ilion Animations mediokra utförande med animationen. Planet 51 når inte på långa vägar samma klass som de amerikanska jättarna. Animationen är dock inte filmens enda blödande sår. Dialogen är inte tillräckligt vass och skämten känns obekväma. Karaktärerna är tråkiga och filmen saknar tempo och personlighet. Det dröjer inte länge förrän det här blir riktigt långtråkigt. Alla sci-fi hänvisningar lär dessutom gå barnen förbi och inte heller roar det de vuxna. Både barn och vuxna förtjänar mer än vad Planet 51 har att erbjuda.

Långtråkigt i rymden

Spanska Ilion Animations animerade Planet 51 når inte på långa vägar upp till de amerikanska konkurrenternas nivå. Emma Dahlin ser en långtråkig barnfilm.