Långväga poet inspireras av Uppsala

—Jag har aldrig arbetat så intensivt som här i Uppsala, säger hon. Det har varit en mycket produktiv tid borta från mitt normala vardagsliv.
Det första utkastet till diktsamlingen A Hundred Silences med omkring sextio dikter, (utkommer i april 2006) mottogs därför mycket bra av hennes förläggare, som ansåg den vara mer finstämd än de tidigare. Också mer intensiv, hon ser bakåt och beskriver konsekvenserna av att vara borta, vilsen.
—Jag har skrivit många nya dikter under min vistelse i Uppsala och i städer i Norden där jag varit inbjuden att läsa min poesi. Möten med människor stimulerar mig mycket.
Hon berättar om en morgon som hon delade med sin värd i Oslo. De promenerade i Vigelandsparken bland skulpturerna.
—Det var på senhösten med sin speciella mystik. Det ledde till att vi hade intima diskussioner om våra egna minnen, föräldrar och döden. Vi blev vänner.
Även i Helsingfors hade hon ett gediget program. Hon tog sig ändå tid att promenera i stan och kom förbi det moderna museet Kiasma, där dess arkitektur fascinerade henne så till den grad att hon skrev en dikt.

Uppsala gjorde intryck
I Uppsala var hon första gången i april 2004 då hon deltog i en konferens. Hennes man, som är regissör, var med på resan, men valde att strosa i stan. Och det var han som senare vid middagen på kvällen berättade för henne om den vackra staden där Ingemar Bergman växt upp.
—Jag minns när vi satt på en restaurang vid ån och såg hur bilder av solnedgången bildades i vattnet under bron.
När hon nu kom tillbaka till Uppsala, drygt ett år senare i september, kom hon ihåg sin mans skildring när hon själv för första gången flanerade i stan.
—Alla officiella byggnader är fina, de har alla en speciell färg, gröna, blåa och röda nyanser.
Annars har engelska bokhandeln, chokladkaféet, Ofvandahls och Carolina en särskild plats i hennes hjärta. Ån påminner henne om hemma. Över huvud taget tycker Gabeba Baderoon inte att Sverige känns främmande.

Två diktsamlingar
I dag är också poesin något som definitivt är en del av henne själv även om det inte alltid har varit så. Trots att det bara är sex år sedan hon började skriva poesi har hon gett ut två diktsamlingar; The Dream in the Next Body
och The Museum of ordinary life. Några av hennes poem finns också i antologin Ten Hallam Poets. Hon har också, efter kort tid, hunnit bli en internationell poet som figurerat både i Storbritannien och USA.

Vila från forskningen
—Från början var jag inte alls intresserad av poesi, säger hon. Jag ville bara göra något annat som pendang till min forskning. Jag målade, drejade och höll på med yoga. Allt var lika viktigt för mig tills jag började på en kvällskurs i poesi.
—Vi lämnade in en ny dikt varje vecka och jag lärde mig mer och mer. Jag skrev om minnen, om att bli förälskad och om arkitektur.
Det var poeten och manusförfattaren Sean O'Brien i Pennsylvania som var hennes lärare i poesi. Om hennes sätt att dikta har han bland annat sagt att det handlar om frågor kring identitet och mening. Poesi som är överraskande, sensuell och melankolisk.
Hur skulle hon själv beskriva sin poesi?
—I Sydafrika skulle man nog säga att den är oväntad, inte alls sydafrikansk, det vill säga en poesi som bara handlar om apartheid och politik. Inte så personlig som min, en poesi som handlar om detaljer i vardagen, men som för den skull rymmer symboler under ytan. Men även om kärlek, politik, feminism och andra viktiga ämnen i livet som vävs in i varandra. Krig och kärlek går sida vid sida.
I dag löper poesin parallellt med hennes liv, tidigare var hon bara fokuserad på sin forskning. Och hon har blivit bra på att använda sig av strötid och skriver ofta under sina resor.

Mer natur i svensk poesi
—Poesin är viktig och mäktig, säger hon. Den är också farlig, eftersom den öppnar upp våra känslor och gör oss sårbara.
Hur ser hon då på svensk och nordisk dikt jämfört med den sydafrikanska?
—I svensk poesi finns det ett större intresse för naturen. Berättelser är också vanligare. Det finns också en avantgardepoesi, som inte syns så mycket i Sydafrika, även om poesin där har förändrats och blivit mer öppen i dag.
För egen del tycker hon mycket om Tomas Tranströmer, men också Göran Sonnevi och debutanten från 2004 Clara Diesen, som tillsammans med Gabeba Baderoon uppträdde på kulturtidskriften 00tals årliga poesifestival i Stockholm i slutet på november.

FAKTA

Gabeba Baderoon är född i Kapstaden 1969. Hon har tidigare doktorerat i engelska vid University of Cap Town. Hennes avhandling handlar om hur bilden av islam ser ut i sydafrikanska medier, litteratur, konst och arkitektur. Hon är också redaktör för en bok som handlar om muslimers kultur, identitet och sociala liv. Den kommer ut i USA i mars.
Hon har varit med på flera poesifestivaler i världen och fick 2005 det sydafrikanska priset DaimlerChrysler Award.
Våren 2005 var hon gästföreläsare vid Växsjö Universitet. Hon återkommer till Sverige i juni 2006.

Jag kan inte på egen hand

För att träda in i detta land
måste min kropp sammankalla sig själv

i fotografier och namnteckningar.
Sinsemellan kommer de att leta efter mig.

Jag måste lämna all osäkerhet bakom mig.
Jag kan inte själv vara en fråga.
(Från samlingen "The dream in the Next Body". Översättning Roy Isaksson)

Kanel

Jag kapitulerar utanför
historiens
varma stola.

Ögon löper längs min hud
som ett ensamt finger.

Jag finner dig

öppen som ett tält.
Du är kanel
formad runt mig.
(Från samlingen "The dream in the Next Body". Översättning Roy Isaksson)

III. Alltid för första gången

Vi berättar våra krigshistorier som historier
om kärlek, oskuldsfulla som ägg.

Vi kommer att möta minnet igen vid muren runt vår stad,
alltid för första gången.
(Del ur: Krigstriptyk: kärlek, tystnad, ära)