Lantbruk i romarriket

Häromsisten var största salen på Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien överfylld. Hundratjugo personer hade samlats för att höra om en nyutkommen bok om lantbruk. Boken är en översättning från latin och skrevs för tvåtusen år sedan. Författaren var Lucius Junius Moderatur Columella. De klassiska språken är hårt trängda inom undervisningen, från gymnasium till universitet, men uppenbarligen är intresset för antika texter starkt. Förklaringen ligger troligen i antiken är en referenspunkt för vårt tänkande, och då ingår även texter om det praktiska.

Columella skrev tolv böcker under huvudrubriken De re rustica, "Om lantbruk". Varje bok är lång som ett kapitel i en modern bok, och formatet beror delvis på att en bok ursprungligen har varit en papyrusrulle. Den första boken handlar om hur man skall införskaffa en gård, den följande om åkerbruk. Så följer några om träd och buskar samt ytterligare några om husdjur. En bok på vers om trädgårdar följs av en som också handlar om trädgårdar, men som inleds med ett avsnitt om förvaltaren, vilken liksom alla andra som arbetade på gården var slav. Den sista och tolfte boken inleds med ett avsnitt om den slavkvinna som giftes samman med förvaltaren och som då blev husförståndarinna, men snart övergår denna bok till en rad recept på mat och dryck.
Översättningen har gjorts av Sten Hedberg, en känd biblioteksman i Uppsala som skrev sin avhandling om just Columella. I själva verket fanns en hel grupp svenska forskare som ägnade sig åt Columella och Hedbergs översättning kan sägas utgöra det sammanfattande och populära resultatet av denna forskningsinsats.

Det verk som Columella skrev är det mest omfattande som bevarats av den antika litteraturen om agrara förhållanden. Att det uppstår en genre av agrarförfattare är vanligt i högkulturer där det finns ett praktiskt intresse hos de styrande. Vi finner detsamma i Kina under många århundraden och i den arabiska världen århundraden omkring år 1000.
Columella var inte bara den främste av de många antika agrarförfattarna, han kom att få ett bestående inflytande under lång tid. När de antika skrifterna återupptäcktes, på 1400-talet i Italien, var Columellas De re rustica en av dessa. Den kom att påverka den agrara litteraturen i Europa under följande århundraden. Exempelvis munken Peder Månsson, som skrev den första svenska jordbruksläran i början av 1500-talet, gjorde denna närmast som en parafras på Columella.

Vem var då denne Columella som skrev ett så användbart verk och varför blev detta verk så använt? Bland annat dessa frågor försöker ett tiotal författare svara på i den ambitiösa utgåva, omfattande 672 sidor, som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har publicerat.
I sin artikel om författaren och hans verk drar Hedberg upp de stora linjerna i antik agrarlitteratur och följer det inflytande som Columella hade under följande århundraden, samt tecknar en bild av mannen själv. Columella föddes i Cadiz, eller i trakten av Cadiz, i södra nuvarande Spanien omkring 4 e.Kr. Han tillbringade en stor del av sin barndom och ungdom hos en farbror som hade gård och Columella visar i sin text att han var väl förtrogen med det iberiska jordbruket. Då han tillhörde områdets överklass blev han officer i armén och stationerades så småningom i Syrien, där han år 36 e.Kr. deltog i en expedition in i nuvarande Turkiet. Även dessa, de östligaste delarna av imperiet, omtalar han i sin lantbrukslära. Vid denna tid demobiliserades emellertid stora delar av den romerska hären. Augustus hade segrat i inbördeskrigen och expansionen till nya provinser hade ersatts av att armén vaktade fasta gränser. Närmare halva armén, två hundra tusen man, övergick till det civila och många av dem utrustades genom statens försorg med lantegendomar. En av dessa var Columella. Han slog sig ned i mellersta Italien, där han hade egendomar kring staden Rom.

Under det inledningsvis nämnda seminariet på Akademien föreslog Hans Furuhagen, som skrivit inledningen till boken, att den kanske ska ses som en handbok för alla dem som i mitten av första århundradet skulle omskolas från svärd till plog. Columella vänder sig ibland till vännerna i texten, och uppenbarligen har den tillkommit nästan som i en slags studiecirkel där de läst och kommenterat bok efter bok.
Böckerna färdigställdes på 60-talet e.Kr. Columella var då en erfaren jordbrukare. Han citerar flitigt ur den övriga agrarlitteraturen, men mycket av det han skriver är baserat i praktisk kunskap och eget experimenterande med olika metoder. Detta är förmodligen också en av de viktigaste förklaringarna till att den sedan kunde bli så populär. Det är en praktiker som talar. Påfallande sällan hänvisar Columella till skrock och vidskepelse, även om det givetvis förkommer. Han kunde inte ställa sig utanför sin tids föreställningar.

En fråga som står i centrum för några av de vetenskapliga artiklarna handlar om det romerska jordbrukets, och egentligen hela ekonomins, karaktär. Det är en fråga som har diskuterats ivrigt av antikforskarna under ett halvt sekel. Den kan formulera på följande sätt: Var den romerska ekonomin efterbliven och hämmad av slaveriet eller var den romerska ekonomin dynamisk och kraftfull?
Argumenten för att jordbruket var stagnerande, som hävdas av Bertil Andersson, anknyter till en marxistisk tolkning av antiken som ett slavsamhälle där tillgången på ofri arbetskraft hindrade individuella initiativ och teknisk utveckling. En annan inställning intar Örjan Wikander samt undertecknad. Wikander argumenterar för att hela Columellas text genomsyras av ett intresse för att utveckla produktionen, och i min text framhäver jag det tekniska språng som jordbruket genomgick under antiken. Järnet blev mera allmänt tillgängligt och allt flera redskap gjordes i järn.

Slaveriet är en självklarhet för Columella och det är uppenbart att det medelstora gods han beskriver helt drevs av slavar. Särskilt utförlig blir han om förvaltaren och hans hustru. Förvaltaren skall varken vara för ung eller för gammal: "Slavarna föraktar nämligen en yngling lika mycket som en åldring, eftersom den förre ännu inte lärt sig lantbrukets sysslor och den senare inte längre kan utföra dem." Vad gäller den hustru som väljs ut till förvaltaren skall hon varken vara ful eller alltför vacker: "Om hon är ful, väcker hon avsmak hos sin sambo, och allt för stor skönhet gör honom försumlig." Av arbetsbeskrivningarna som följer för dessa båda arbetsledare framgår att de förutsattes agera med relativt stor självständighet. Även andra slavars önskvärda egenskaper kommenteras. Exempelvis oxdrivaren skall vara skrämmande men inte grym, så oxarna lyder order men lever länge.

Columella ägnade en stor del av sin text åt vinodling som var en viktig produkt i närheten av storstaden. Paulina Rytkönen gör en genomgång av hela den antika vinkulturen och menar att Columellas text faktiskt är en av våra viktigaste källor. Hon redogör också för konsumtionen av vin i olika samhällsklasser och för det som för oss förefaller så egendomligt - att vinet under antiken var uppblandat. Inte bara slavarna fick vin som var utspätt med exempelvis saltvatten, utan detta sätt att dricka vin var det normala. På Akademien bjöd hon på sådant vin och jag måste erkänna att det smakade vedervärdigt. Men smaken är ju något vi tillägnar oss.
Olivodlingen får sin uppsats av Ulrica Söderlind som också hon tecknar hela den antika bilden. Jan Rendel går genom böckerna om husdjursskötsel, där dragdjuren och fåren spelade en betydligt större roll än mjölkboskapen. Fiskodling och biskötsel får var sina kapitel, av Hans Ackefors och Erik Husberg, men Columella har troligen inte haft stor egen erfarenhet av dessa verksamhetsområden.
Ett stort kapitel ägnas åt trädgårdar. Här har Kjell Lundquist identifierat och beskrivit alla växter i hela boken. Antalet växtnamn som passerar revy är närmast bedövande och texten formar sig till en uppslagsbok med texter om kvitten, alexanderloka med mera.

Det avslutande kapitlet i den vetenskapliga kommentaren handlar om livsmedelshantering. Ulrica Söderlind och Sven Lindgren visar att det i hög grad är en kokbok för vegetarianer och att mycket av texten upptas av konserveringsråd. Hela De re rustica är njutbar läsning, eftersom Columella vinnlade sig om språket, men här blir det nästan nöjesläsning. Man får lust att försöka själv.
Ett recept handlar om att lägga päron i ett lerkärl fyllt med russinvin eller druvmust och försluta väl. Ett annat om regnvatten som kokas ihop till en fjärdedel och sedan sötas med en bestämd mängd honung. Oliver kan mogna i saltlake, men därefter skall man fylla amforan med druvmust och vinäger.

Columellas bok är inte bara en praktisk handbok utan har också ett ideologiskt innehåll. Han plädera för åkerbruket som syssla: "utan lantbrukare är det uppenbart att människorna varken kan existera eller få något att livnära sig av". Det är ett argument framkastat i utkanten av en av de första stora urbana miljöerna - staden Rom.

Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid institutionen för ekonomi, SLU

Lantbruk i romarriket

ESSÄ. Columellas tolv böcker om lantbruk gavs ut på 60-talet e. Kr och påverkade det europeiska jordbrukets utveckling in på 1800-talet. Janken Myrdal berättar om boken, som just kommit i svensk översättning.