Larsmo ger ut ny bok om flyktingfientlighet

Ola Larsmo tror att bristen på forskning runt händelsen beror på att det är en skamfläck i svensk historia.
- Det här kafét är så gammalt att man kan tänka sig att en del av studenterna satt här och fikade innan de gick i väg till mötet i Bollhuset, säger Ola Larsmo när vi träffas på Kafé Fågelsången strax före lunchtid.
På andra sidan Svandammen i Uppsala ligger den gamla tennishallen där en av de mörkaste episoderna i Uppsala universitets historia utspelade sig den 17 februari 1939. På det så kallade, Bollhusmötet, uttalade sig Uppsalas studentkår emot att tio till tolv judiska specialläkare skulle bjudas in till Sverige och räddas från nazismens förföljelser. Om det mötet och turerna före och efter handlar den första av två essäer i Ola Larsmos nya bok Djävulssonaten. Den andra handlar om den norska flyktingen Leiba Wolfberg, som avvisades från Sverige för att han är jude och tillbaka i Norge sändes till koncentrationslägret Auschwitz.
- Jag ville få med hur det som utspelade sig på Bollhusmötet drabbade en verklig människa, säger Ola Larsmo. Annars är det lätt att man bara ser på händelsen som några töntiga studenter som debatterar saker som de inte förstår vidden av. Men faktum är att Bollhusmötet fick inflytande på den fortsatta debatten, även så högt upp som på Riksdagsnivå.

Anledningen till att Ola Larsmo intresserade sig för just Leiba Wolfberg var att han under researcharbetet stötte på hans namn i två skilda sammanhang. Dels som en av judarna som under kriget inte fick uppehållstillstånd. Dels som en av dem som under slutet av kriget räddades från koncentrationslägren av Folke Bernadottes vita bussar.
- Bilden av Sveriges agerande under andra världskriget är väldigt kluven, säger Ola Larsmo. I vissa sammanhang var vi de onda och fega och i andra var vi hjältarna, det senare företrädesvis i slutet av kriget när tyskarnas krigslycka hade vänt. Jag fascinerades av att det fanns ett människoöde som påverkades av båda sidorna.
Ola Larsmo har inte stött på någon grundlig forskning av vad som egentligen hände under och omkring Bollhusmötet. Jag frågar honom vad det beror på.
- Jag tror att det finns två anledningar, säger han. Dels så har många inte sett kopplingen till den fortsatta debatten och anser det därför inte som någon viktig händelse. Men det handlar också om att det är en pinsamhet. Speciellt att några av dem som förde den antisemitiska linjen åren efter handplockades av högerpartiet och hamnade på rätt inflytelserika poster.

Han nämner också den högerextrema pamfletten Den svenska linjen, som flera av dem som stod på den antisemitiska sidan vid Bollhusmötet var med och producerade och som den svenska högern än i dag räknar som en av sina historiska framgångar. Till exempel så heter Fria Moderata studentförbundets tidning fortfarande Svensk linje, vilket kommer sig av den forna pamfletten.
I slutet av bokens första essä drar Ola Larsmo paralleller till det svenska 90-talet och de strömningar som fanns i den svenska politiken då. Argumenten på den flyktingfientliga sidan är obehagligt lika de från 30-talet.
- Det var både otäckt och fascinerande hur förblindad man kan bli när man är mitt i det, säger Ola Larsmo. Jag skrev ett reportage från ett av Ny Demokratis möten och funderade efteråt om jag inte var lite väl hård mot dem. När jag ser tillbaka på det i dag känns det absurt att jag ens funderade över det.
Jag berättar att jag, trots det tunga innehållet och mängderna av fakta, nästan fick känslan av en deckare när jag läste Djävulssonaten och frågar hur han resonerat kring stil kontra innehåll.
- Eftersom jag i grunden är romanförfattare har jag försökt använda mig av romandramaturgi, samtidigt som jag valt att inte utelämna något för att det är för tråkigt eller inte passar in, säger han. Jag har känt en viss oro över att inte lyckas levandegöra materialet, men hoppas att jag lyckats.

Larsmo ger ut ny bok om flyktingfientlighet

På tisdag släpps Uppsalaförfattaren Ola Larsmos nya essäbok Djävulssonaten, som bland annat handlar om det så kallade Bollhusmötet 1939 i Uppsala.