Larsson gjorde musik av livets märken

Livet lämnar märken. Fåror och ärr i människors ansikten. Notskrift är en annan form av märken, tecken - och titeln på Uppsalatonsättaren Håkan Larssons beställningsverk, som uruppförs av Uppsala Kammarsolister på torsdagen.

Håkan Larsson

Håkan Larsson

Foto: Jörgen Hagelqvist

Kultur och Nöje2009-04-23 06:04
- Livet har varit där, säger Håkan Larsson.
Han berättar att han brukar sitta en stund och fundera, just när han har avslutat en komposition och dragit de där två slutstrecken i partituret. Då händer det att verkets titel kommer till honom.
- När jag skriver musik håller jag inte på och gestaltar. Jag arbetar med själva­ musiken, tänker i tonbilder, harmonier och sådant. Man snuddar ändå vid hur allt hänger ihop. Även om musiken är mer subtil och antydande än det talade ordet, som är så direkt.

Det aktuella verket är ett stycke i fyra satser som följer direkt på varandra. Att det skulle vara 15 minuter långt var den enda instruktion Håkan Larsson fick, när Kammarsolisterna beställde verket förra våren.

Kort efter att tonsättaren hade bestämt sig för titeln Märken, läste han poeten Bruno K Öijers samling Svart som silver och hittade där en dikt med rubriken Märket.
- Jag mejlade honom och fick tillåtelse att citera dikten i programmet.
Öijer, säger Håkan Larsson, är en poet som ser svärtan i tillvaron; hur svårt det kan vara för människor att stå emot de krafter i samhället, det spelande med känslor och identiteter och det idealfixerade tänkande som reducerar människor till marknadsföringsobjekt och bereder vägen för depressioner, missbruk och andra former av självdestruktivitet.
Kanske är det just detta som Håkan Larsson låter sin musik, trots allt, gestalta när dissonanserna får dominera och det skaver kännbart i tonbilderna?
- Dissonanserna är mitt språk helt enkelt. Jag skriver inte så gnolvänligt ..., säger han.
Det gör det inte lätt för musikerna alla gånger.
- Men jag skriver inte svårt som något självändamål.

Märken börjar i ett allegro impetuoso, ganska intensivt, berättar Håkan Larsson. Direkt därefter har kontrabasen ett soloparti. Sedan följer ett adagietto som, även om det är långsamt, också är rörligt. Verket avslutas med ett allegro energico, mycket energi.
- Hela stycket är en "sång" som handlar om desperation och innerlighet.
Håkan Larsson har tidigare skrivit bland annat Minnets röster för Uppsala Kammarorkester 2008 och Skepnader för Trio X och Linnékvintetten, framfört i januari i år. Han har skrivit tre symfonier, varav den tredje framfördes av Kammarorkestern i Universitetsaulan 2006.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!