Paul Kessel, teaterdirektör på Reginateatern i Uppsala:
- Lasse var världens största underhållare i Uppsala. En man med hjärta och intelligens. Vi har känt varandra sedan 80-talet, strax efter att jag flyttade hit. När barnen var små umgicks familjerna. På senare år har kontakterna framför allt varit yrkesmässiga, eftersom Lasse har gjort många föreställningar på Regina. Fyra lyckliga är vår största succé någonsin. 1991 gjorde Lasse, John Fiske och jag en föreställning ihop. A hell of a Show.
- Jag var inte vid scenen när det hände, men gick ner när jag fick höra det...
- Lasse Eriksson var en stor artist!
Ulrika Knutson, författare, Uppsala:
– Lasse Eriksson var en stor scenpersonlighet, en mycket ovanlig person. Hans humor kom aldrig ovanifrån och han var aldrig elak. Han var en sann människovän i ordets rätta bemärkelse, en humanist. Det finns ingen i humorbranschen som jobbar som Lasse gjorde - förutom Hasse och Tage - med humor nerifrån och inifrån och med så stor värme. Han lärde sig mycket av sin hustru Kicki, som är psykolog. De jobbade ju också en hel del ihop.
– Lasse var förstås mer än komiker. Han var idéhistoriker och använde sina akademiska kunskaper på nöjets estrader. Dessutom skrev han två utmärkta böcker om kvinnor och bildning. Han var folkbildare. Man kan nog säga att han var feminist. Och det är kanske inte så vanligt bland män i humorbranschen.
– Jag träffade Lasse när vi medverkade i På spåret på 90-talet. Vi visste ingenting om sport och bilar... Vann gjorde vi inte. Carl-Jan Granqvist och Lotta Bromée slog oss med en poäng...
– Jag fick veta nu på morgonen att Lasse dog i går kväll. Det har inte riktigt trängt in ännu.
Nils Pålbrant, till vardags domare vid Uppsala Tingsrätt, sjöng under torsdagskvällens föreställning av Fyra lyckliga män tillsammans med Fyris kammarkör
– Jag snackade med Lasse inför föreställningen och vi pratade om att det var extra viktigt att det skulle bli bra eftersom showen skulle videoinspelas. Allt verkade bra med honom. Det som har hänt är chockartat. Jag och kören hann gå ifrån teatern innan det hände. Jag fick höra det först i dag på morgonen via Radio Uppland. Lasse var en lekfull och sprallig person med en mycket varm humor. Han var en kul gamäng. Jag sänder många tankar till hans familj.
Lena Redin, Radio Uppland:
–Jag blev uppringd tidigt på morgonen av min chef Andreas Miller som berättade vad som hänt. Och jag förstod ju genast att detta är en av de där dagarna där ingenting blir som man hade tänkt. Inte för Lasse, inte för hans älskade familj, inte för alla hans vänner och inte heller för den stora publik som beundrade artisten Lasse Eriksson.
– För mig var han både vän och kollega sen många år. Ja, Lasses röst har hörts i Radio Uppland till och med längre än min, och det vill inte säga lite. Redan under lokalradions allra första år fanns han med, i en frågetävling med egna sånger. Och i dessa sånger fanns allt det som senare skulle känneteckna Lasse som artist: Humorn, underfundigheten, musikaliteten och dessutom mängder av kunskap! Lasse Eriksson var ju så vetgirig - han älskade att ta reda på saker, och var en mästare på att sen dela med sig av det han lärt sig. Han gjorde det i sånger, föredrag, böcker, radio och tv-program, och i ett oändligt anta lföreställningar om allt från ”Vad varje kvinna bör veta om män” till ”Konsten att bli vän med sitt huvud”.
– Jag har svårt att få in i mitt huvud att han nu helt plötsligt är borta, och att man aldrig mer ska få höra hans engagerade stämma. Uppsalas meste och bäste Norrbottning – det blir mycket, mycket tomt efter honom.
Ulla Malmsten, teaterchef för Scalateatern i Stockholm:
– En stor förlust för Uppsala och alla oss andra! Lasse Eriksson var en fantastisk artist, lyhörd och varm, med begåvade texter. Han gjorde dels Fyra lyckliga män och dels en föreställning med Pelle Sandstrak ”Mr Tourette” på Scalateatern. Det är mycket sorgligt!
Staffan Lindberg, kollega i föreställningen Fyra lyckliga män:
- Jag minns Lasse som världens bästa lekkamrat. Det var fantastiskt att få vara tillsammans med honom på så många olika plan, från rent trams till djupaste allvar. Han var en mycket generös person med jättestor nyfikenhet. Att han är borta känns oerhört tomt.
Erik Lidholm, kollega i föreställningen Fyra lyckliga män:
- Han var otroligt snabb och spontan, både när det gäller ilska och kärlek. En skön person, oerhört mångsidig. Vi träffades redan 1976 och har följt varandra tills i går.
Jacke Sjödin, kollega i föreställningen Fyra lyckliga män:
- Jag kan inte minnas honom ännu. Han är fortfarande så levande för mig. Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att det här inte har hänt. Ska jag minnas honom så är det med stor ömhet, värme och tacksamhet.
Silas Bäckström, Lasse Erikssons skivproducent, Stockholm:
– Han kom in som en jävla bra fläkt här i Stockholm. Jag introducerade honom efter att ha träffat honom 86-87. Då jobbade han med Omnibus kammarblåsare, en föreställning så genuint bra och proffsig! Svensk toppklass i nivå med Cornelis och Taube. Han kom förresten upp på mitt kontor en gång när Cornelis Vreswijk var här, under hans sista år. Kul att de möttes.
– Jag producerade Lasses skivor och är en stor beundrare av honom. Få personer har skrivit så bra låtar med så bra texter som han. Jag blev imponerad av att han verkligen var så begåvad, hade så mycket i huvudet. Det finns så många underhållare som inte alls har det.
– Lasse var en mycket bra musiker. Men med åren tyckte han ju att det var mycket roligare att snacka...
Olof Hellström, konstnär, Uppsala:
– Lasse Eriksson var öppen och lyssnande. Inte en jag-människa utan en du-och-jag-människa som strävade efter dialog. Inte minst på Kungsgrillen...
– Jag gjorde ett porträtt av honom. Skissade lite, målade lite först. gjorde inget sådant där med bara ansikte och grimascher, utan mer hela människan. Det passade honom bättre. Han var sådan.
– Nej, nu får jag tårar i ögonen.
Elisabet Hermodsson, författare, Uppsala:
– Jag är så ledsen, så ledsen. Han var ju en vän. Vi tillhörde gänget som brukade äta på Kungsgrillen. Lasse var en sådan glädjespridare. Vi jobbade ihop också. Bland annat kompade han mig på gitarr till mina visor under en truné i Norge, bland annat i Bergen. Han var en god gitarrist.
– Lasse var helt strålande som artist. Han hade så mycket värme. Var han satiriker, så var också det med värme. Han var dessutom en tänkare, filosofiskt intresserad. Och hans böcker är litterärt fina.
Owe Wikström, professor i religionspsykologi i Uppsala, författare, Sunnerstagranne:
– Jag är chockad! Vi pratades vid häromdagen. Vi är grannar och vänner, med norrländskt förflutet. Lasse från Piteå, jag från Luleå. Familjerna umgås. Vi firade nyåret ihop. Man påminns ju om sin dödlighet... Det reser intressanta frågor.
– Lasse var en fantastisk samtalspartner. Han var ju absolut inte enbart komiker, utan bildad, alltid nyfiken med ett starkt samhällsengagemang. Han var ju lite ambivalent till mig och tron, marxist som han var. Vi hade många resonemang om det. Och vi kunde prata om Ekelöf, om Matisse, om vänsterns splittring under 70-talet... allt mellan himmel och jord.
– Lasse var en fantastisk lyssnare samtidigt som han var en verbal ekvilibrist. Han for land och rike kring och föreläste, men träffade man honom på gatan verkade han aldrig ha bråttom. Han tog sig alltid tid att prata.