LasseMaja stryker alla medhårs

Svensk barnfilm har en tendens att hylla sig själv. Vi vill nämligen tro att vi gör kvalitativ film för barn lika stabil och säker som varumärket Baby Björn. Tyvärr är sanningen att stor del av den svenska barnfilmsproduktionen trampar runt i samma spår där ordet "småtråkig" också ingår i omdömet. Efter att ha sett filmversionen av 2006 års julkalender LasseMajas detektivbyrå är det just det senare som passar bäst in.

I kameleontens hämnd söker LasseMajas detektivbyrå i den lilla sömniga staden Valleby efter en försvunnen skatt som enligt sägnen grävts ner någonstans i byn. Samtidigt släpps banditen Conny Kameleont ut ur fängelset och skapar osämja bland byborna. Värst ut råkar den vänliga polismästaren som med Connys hjälp får en väldigt otrevlig dubbelgångare, vilket blir ännu ett fall för smådetektiverna.

Problemet med Lassemajas detektivbyrå är inte skådespelarinsatserna, det är nämligen välspelat av flera välmeriterade skådespelare. Nej, problemet är att filmen vill vara alla till lags. Det nervkittlande målet att hitta skatten tramsas bort av tokiga förväxlingar mellan polisen och banditen vilket gör att både tempo och fokus blir lidande. Dessutom är scenografin satt i en blandning av femtiotal och nutid i något försök att bli Bullerby-puttrig, men det blir tyvärr bara larvigt.
Det produktionen bör frågat sig är för vilken målgrupp man gjort filmen? Jag tror nämligen det är en ganska stor skillnad på vad en femåring och en tioåring förväntar sig av en "spännande" detektivrulle.

LasseMaja stryker alla medhårs

Ordet "småtråkig" dyker ofta upp när det gäller svensk barnfilm. Så också när det gäller LasseMajas detektivbyrå - kameleontens hämnd, en film som vill göra alla till lags.