Artrock. Året var 1975 och Pink Floyd kom med sitt album Wish you were where. Bandet skulle strax få representera epitetet ”musikaliska dinosaurier” när punken drog igång inte så lång efteråt. Albumet framstår på något vis som den sista sucken av en framgångsrik era av den sortens musik, även Pink Floyd skulle ändra sig efter denna.
Det har gått 36 år sedan och nu är det väl vi som framstår som dinosaurier, vi som går i gång på att albumet släpps i en jättebox som kostar skjortan, fast då får man förstås med en halsduk också. Fast förstås också 5 cd/dvd/blu-ray, 2 snygga böcker, 3 genomskinliga kulor, faksimil av konsertbiljett och backstagepass. Den förtrycka tonåringen inom mig dreglar igång direkt.
Lite ironiskt är det ju annars att vi som är de stora skivbolagens sista vänner ska mjölkas på stora summor, samtidigt som ju temat på Wish you were here delvis är hur de på den tiden riktigt mäktiga bolagen tog ut det mesta av de kontrakterade banden. Det andra temat är en sorgsen hyllning till originalmedlemmen Syd Barrett, som lämnade bandet redan 1968.
Musiken är bland bandets mest lättlyssnade med mängder av melankoliskt vackra partier där särskilt gitarristen David Gilmour får leva ut. Bland gästmusikerna fanns till exempel överraskande nog violinisten Stéphane Grappeli. Roger Waters texter kombinerar poetisk form och indignerad slagkraft.
Man får sitt härliga lystmäte av musiken från originalalbumet; här finns den i remastrad form, ett antal liveinspelningar, multikanalremixar, konsertfilmer med mera. Sedan blir det ju inte sämre av att detta var vad vi lyssnade på när vi träffades, min livskamrat och jag. . .