God morgon säger jag till honom när jag ringer honom i Los Angeles för att strax därefter komma på att för honom är det sen kväll. Eller tidig kväll som han säger själv, ”bara 22.30”.
- Jag flyttade hit från London på 70-talet då jag tyckte att klimatet där var bättre för min typ av musik, Country och Rockabilly. jag har alltid haft ett gott öra till amerikansk musik. I England var det mest hårdrock typ Led Zeppelin som gällde då.
Då hade han ändå flera år funnits med på listor över Bästa gitarrist bland namn som Jimmy Page och Ritchie Blackmoore, båda vilka han ersatt eller ersatts av i olika band på 60-talet. Båda har också hyllat Lee som inspiratör. Hans band Heads Hands & Feet älskades av kritikerna och drog folk men han tyckte ändå att det inte kändes helt bra i England. Jag minns själv att jag blandade ihop honom med Alvin Lee i bandet Ten Years After ett par gånger.
- Jo, du var inte den enda. Heads Hands & Feet var ett bra band och det var svårt att lämna dem.
I Los Angeles försörjde han sig först som studiomusiker innan han blev medlem i countrydrottningen Emmylou Harris Hot Band. Det är en period som han själv fortfarande håller som en av sina roligaste.
¬ Det var så överväldigande att själv plötsligt få spela med de som jag beundrat så länge. Inte minst roligt också att få spela med Buddy Hollys gamla kompband The Crickets och The Everly Brothers. De senare spelade jag med i 26 år.
Namn som Eric Clapton, som Joe Cocker, Jackson Browne, Bo Diddley, Herbie Mann och många fler hörde av sig. Lägg till Jerry Lee Lewis, Dolly Parton, Nanci Griffiths, Dave Edmunds, Shakin Stevens och många, många fler. Som Robert Wells.
- Jag spelade med honom på flera turnéer. Kanske i Uppsala, jag minns inte riktigt.
Däremot minns han att han har spelat här flera gånger, bland annat på Fredmans på Drottninggatan.
- Trevligt ställe. Jag gillar Uppsala!
Albert Lee är dock inte ”bara” en supermusiker som alla vill låna. Han har en karriär i eget namn också och har gett ut fjorton album i eget namn. Det senaste ”The Highway Man” kom förra året.
- Det är ett akustiskt album och låtarna gjordes främst från början mest som demos. Men de blev så bra att vi gjorde plattan direkt på dem.
Fram till för tre år sedan turnerade han med ett engelskt band, musiker som han känt länge. Men nu tycker han att det är mer praktiskt att ha amerikanska musiker då han mest spelar där. Så till Uppsala blir det klaviaturisten JT Thomas, basisten Will MacGregor och trummisen Jason Smith. Albert Lee själv spelar förstås gitarr och dessutom sjunger han och spelar piano.
- Piano var mitt första instrument, min pappa spelade, och jag försöker spela det så mycket jag hinner. Men gitarren kommer förstås främst.
Han har till och med fått en egen gitarr designad, en som går att köpa om man lyckas hitta ett exemplar. Han sprider gärna den kunskap han har och inspirerar andra. På Gitarrfestivalen ska han hålla i workshops dit man kan komma och få lite hjälp på vägen.
Eller ska han ha det? Han låter lite ovetande när jag för saken på tal.
- Jo, men så är det nog. Väl?
Att han ska fortsätta att spela länge än är han dock helt säker på. Och 73 är väl ingen ålder på en musiker.
- Jag har ju inga hits att falla tillbaka på så då blir det nog till att spela. Men jag älskar ju det, även om de många resorna, särskilt flyget kan bli lite tradigt.