Parken har en mycket intrikat anatomi. Och då menar jag inte den engelska, vildvuxna parken som gärna skulle fresta 1700-talsflanören med små överraskningar i form av nybyggda ruiner, eller någon annan historisk skärva som fortfarande tar plats i vår samtida miljö, utan den alldeles vanliga lekparken.
Några gungor, en sandlåda, en liten lekstuga och kanske några planteringar. Det låter inte så komplicerat. Men redan innan den byggs är lekparken svår, inte minst för att den nästan alltid är en park i parken, en metapark som måste förhålla sig till det område där den planeras. Och den arma landskapsarkitekten - som i bästa, men långt ifrån samtliga, fall är inblandad i projektet - får en rad nya faktorer att förhålla sig till. Säkerhetsaspekten är så klart betydande, och funktion bör möjligen gå före skönhet, vilket i sin tur helst inte ska innebära att de lekredskap som placeras i det berörda området är så fula att de kränker de små livens estetiska integritet. För att inte tala om föräldrarnas.
En park ger också en tydlig bild av hur svårt det är att tillgodose alla målgrupper när man verkar i det offentliga rummet. Barnen är primärpubliken, de huvudsakliga användarna. Förbipasserande och boende i närheten utgör sekundärpublik. Medföljande föräldrar - eller vårdare - och supande tonåringar som eventuellt nyttjar parken nattetid hamnar lätt vid sidan av. Efter att ha varit barn, tonåring och förbipasserande befinner jag mig nu i föräldragruppen, och efter ett år som föräldraledig, med snudd på dagliga parkvistelser, förstår jag landskapsarkitektens dilemma.
Föräldrar är en väldigt otacksam, eller i varje fall svårtillfredsställd, målgrupp. I mitt närområde håller parken en hyfsad nivå. Men varför staketen delvis försvann vid den senaste renovering är en fråga utan rimliga svar. Och jag gillar gummiunderlaget kring lekstugor och klätterställningar, men när mitt barn slår huvudet i sandlådekanten anklagar jag ändå instinktivt parkens förmodade konstruktör.
Som vuxen medföljare tillbringar man så mycket tid i parken att den lämnar det offentliga och blir privat, vilket gör att man gärna (eller tyvärr) kostar på sig att vara småsint på ett sätt som man annars sällan är i våra gemensamma rum.
En mycket populär vattenkran som via en ränna förvandlar sandlådan till en blöt krigszon kan agera exempel. Precis som barnen älskar jag kranen, om vi råkar vara klädda för ändamålet eller på humör att byta kläder ännu en gång. Vid andra tillfällen inte. Jag vill inte säga att jag känner hat mot kranen, och de ansvariga som placerat den där. Men det händer att jag är säker på att de hatar mig.