Nu när både Twilight- sagan och Harry Potter- serien har nått sina slut letar filmbolagen febrilt efter nästa inkomstbringande franchise. Att konstnärliga ambitioner får stå tillbaka för kommersiella intressen är ingen nyhet, men andra filmen om Poseidons son Percy Jackson är en tröttsam filmupplevelse.
Här ska Percy Jackson tillsammans med sina vänner och en cyklop till halvbror rädda Olympen från den onde Luke, son till guden Hermes. Luke försöker hämnas på sin frånvarande far genom att återuppliva titanen Kronos som kan förstöra världen.
Det finns tydliga likheter med Harry Potter. Hogwarts är här Camp Half-Blood, det enda stället på jorden där halvgudarna kan känna sig säkra. Liksom i J K Rowlings sagor har titelpersonen två jämnåriga vänner av vardera kön vid sin sida. Och seriens antagonist är i båda berättelserna en del av den magiska – eller i det här fallet snarare gudomliga – gemenskapen, men som har gått över till den mörka sidan.
Men medan det kändes nytt och magiskt med Harry Potter, känns det här mest gammalt och gjort. Detta trots att det är många talangfulla personer som står bakom. Producenten Chris Columbus (som även regisserade första Percy Jackson-filmen) skapade just magi med de första Harry Potter-filmerna, och Logan Lerman, som spelar titelrollen, visade upp sin potential i independentdramat The perch of being a wallflower. I Percy Jackson – Monsterhavet saknas det dock både inlevelse och glöd, och inte ens 3D-effekterna lyckas ge filmen djup.
För den som är sugen på magisk äventyrsfilm är det bättre att se just Harry Potter snarare än den här bleka kopian. Och för dem som verkligen vill ha berättelser om den grekiska mytologin kom Maj Samzelius klassiska bok Hjältar och monster på himlavalvet som nyutgåva tidigare i år. Det är ett betydligt bättre val, och kanske borde någon skicka boken till filmbolaget innan de börjar producera nästa Percy Jackson-film.