Lemhagen blickar tillbaka

För att vara en person, som med entusiasm talar om utveckling och förändring, är Ingmar Lemhagen ovanligt fast rotad i den uppländska leran.
- Jag är född på Väddö, bor i Uppsala, har alltid bott i Uppland. Och jag har jobbat på samma ställe i nästan fyrtio år, erkänner han.
Men utveckling och förändring kräver förstås inte geografiska omflyttningar. Och tvärtom, att man rör på sig mellan olika platser och olika arbeten, är ingen garanti för att man är öppen för inre förändringar.
- En folkhögskola, säger Ingmar Lemhagen, är en bra plats för utveckling och nya tankar. Dit kommer ju nya människor varje år.
För hans egen del är folkhögskolan också en mycket naturlig miljö: hans pappa var lärare på Väddö folkhögskola, senare rektor på Wik. Folkbildning och möten med människor från olika sammanhang var vardagsliv för familjen Lemhagen.

På Biskops-Arnö råder det nordiska, möjligen i samförstånd med det globala. Skolan startades 1958 av Föreningen Norden.
- Det nordiska är viktigt för mig, säger Ingmar Lemhagen, som ofta väljer en dansk, norsk eller finlandssvensk bok framför en svensk-svensk, som han uttrycker det.
I stället för likheterna mellan de nordiska länderna och språken, är det olikheterna som intresserar och inspirerar honom.
- Den harmoniserande världsbilden av hur bra vi har det, hur mycket gemensamt vi har i Norden, hindrar oss från att se hur det verkligen är. Till exempel att när vi definierar Norden, räknar vi upp Sverige, Danmark, Norge, Island, Finland och lägger till Grönland, Färöarna och Åland, som ju har självständiga styren. Men vi nämner inte samerna.
Samenationen har andra gränser än de rådande nordiska nationalstatsgränserna...

De språkliga skillnaderna vill han likna vid dialekter, viktiga att bevara, möjligen till hinders när man läser böcker från andra länder än det egna, men ingalunda omöjliga att förstå när människor möts och talas vid.
- Norden har alltid varit mångkulturellt. Men vår självförståelse har inte varit sådan. Det finns en språklig mångfald i Norden, ett lapptäcke av dialekter och tonfall, som jag älskar! Jag vill att man håller fast vid de språkliga skillnaderna. De vidgar min värld.
Han åker gärna till Svensk-Finland och lyssnar på de finlandssvenska ordvalen, satsbildningarna och tonfallen.
- Tänk på skådespelaren Stina Ekblad, Hon talar i en tonart, som vi inte har i Sverige. Den gör henne extra synlig.

När han talar om språket, minns jag att det var så den började, vår kontakt.
Det var en gång, i början av det radikala 1970-talet, en sandlåda, som var en del av en japansk trädgårdsinstallation, arrangerad i det nybyggda stadsbiblioteket i arbetar- och kulturstaden Norrköping. Tre personer stufflade runt i sandlådan och läste dikter. Publiken förundrades över ordmängderna som sprätte i väg i takt med sandkornen.
En blev poet "på riktigt". En blev litteraturkritiker och folkhögskolelärare. En blev journalist.
Vilka de var?
Eric Pauli Fylkeson, Ingmar Lemhagen och undertecknad.
Var Bruno K Öijer med? Visst var han? Eller inte? Vi försöker minnas, det går inget vidare.

Ingmar Lemhagen var den äldste, den enda 40-talisten. Hans dikter var strukturerade, tydliga, måttfulla. Fylkeson flödade energiskt, medryckande. Undertecknad knorpade stillsamt.
Lemhagen var Den Som Hade En Diktsamling Utgiven På Bonniers. Det är en råtta hette den. En anti-diktsamlingstitel-titel.
1974 gav han ut sin andra diktsamling: Tidernas bok. Dikter vid brasan. Förlaget hette Tryckförlaget, låg i Uppsala och hade tre förläggare: Ingmar Lemhagen, Bengt Cederback och Lena Johannesson. De hade startat den litterära tidskriften Tryck, som kom ut med totalt fem nummer, och gav också ut några tunna, offsettryckta böcker.

Men med tiden visade det sig att det var Fylkeson och Öijer, om han nu var där just den gången eller senare, som blev poeter, fortsatte vara poeter och fortfarande är poeter.
Ingmar Lemhagen, som redan var utbildad folkhögskolelärare, hade haft Eric Fylkeson, som inte hette Pauli då, som elev på Biskops-Arnö. På den vanliga kursen. De längre författarkurserna, som först var på en termin och i dag är den tvååriga Nordens författarskola, startade inte förrän 1978. Då med Lemhagen som ledare för skrivarkursen.

Vad blir det av studenterna på författarkurserna, blir de verkligen författare? Ingmar Lemhagen räcker mig en lista med namn på "publicerade skrivarelever 1981-2008". Där finns till exempel Susanna Alakoski, Augustpristagare, Sveriges Radios romanpristagare Beate Grimsrud och Sara Stridsberg, som fått Nordiska rådets litteraturpris. Monika Fagerholm, också Augustpristagare, har gått där liksom poeten Jenny Tunedal. Det har också UNT:s medarbetare Anna Ehn, som publicerat flera romaner, och tidigare medarbetaren Peter Fröberg-Idling, som publicerat en uppmärksammad reportagebok från Kambodja.
Listan på publicerade författarstudenter är lång och växer för varje år.

När Ingmar Lemhagen var ung, var det de stora förlagen, Författarförlaget och de framväxande stencilförlagen som debuterande författare kunde hoppas på. Några startade själva förlag, som Ingmar Lemhagen och som Eric Fylkeson - den senare startade Poesiförlaget i källaren på Biskops-Arnö.
- I dag är möjligheterna för författare att publiceras och publicera sig oerhört mycket större med små förlag, författarsajter på nätet, books on demand, bloggar och allt möjligt. Det skrivs oerhört mycket. Och nordiska blivande författare och författare kan mötas och bygga kontaktnät via internet, säger Ingmar Lemhagen.
1968 skrev han en dikt som kommenterade den utveckling som han sedan har kunnat följa:
Och vi ser
hur i dessa dagar (utanför företagen)
konsten att göra böcker
att trycka, att skära och häfta
upptäcks på nytt av många
genom praktiskt arbete.
En stencil,
ett flygblad,
en affisch
- något som låter sig göras
Av alla!

Det blev två diktsamlingar, inte fler. Men många litteraturkritiska artiklar och essäer och ett hedersdoktorat vid Göteborgs universitet.
- Poesin är viktig för mig. Men den har aldrig varit det enda. Jag är ointresserad av poeter som är poeter för poesins skull, säger Ingmar Lemhagen.
Han är aktivist, en vänsterman som vill agera i ett föränderligt sammanhang; en som vill möta nya människor, nya erfarenheter, nya tankar. Poesin och kritiken har, liksom pedagogiken, varit några av hans uttrycksmedel.
I sommar går Ingmar Lemhagen i pension. Vad gör han då?
- Jag hade ingen tanke på att bli kvar så länge på Biskops Arnö, så nu när jag får lite bättre möjlighet att planera min tid, ska jag börja fundera på vad jag ska ägna mitt liv åt.

Lemhagen blickar tillbaka

Folkhögskoleläraren och litteraturkritikern Ingmar Lemhagen går i pension efter 38 på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö utanför Bålsta. UNT träffade honom på hemmaplan i det röda radhuset i Svartbäcken i Uppsala.