Lessing får pris för lång och trogen tjänst
KOMMENTAR. Tveklöst en värdig mottagare, men inte särskilt modigt av Akademien, skriver Cristina Karlstam om valet av Doris Lessing till årets Nobelpristagare.
Doris Lessing år 1984.
Foto: Jan Delden/Scanpix
Hennes namn är välbekant; "alla" har läst henne, och de som ännu inte gjort det kan knappast ha undgått att höra talas om henne.
Född i Persien, nuvarande Iran, av brittiska föräldrar, uppvuxen i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, en tid bosatt i Sydafrika, sedan 1949 hemmahörande i London personifierar Lessing den moderna, rörliga 1900-talsmänniskan. Hon är huvudsakligen självlärd, har varit gift två gånger och även upplevt vad moderskap innebär, trots att hon i sin ungdom hade en skeptisk inställning till den delen av kvinnorollen.
Hon har beskrivits som feminist och kommunist, etiketter som hon inte vill kännas vid. Kommunistpartiet som hon engagerade sig i under sin ungdom i Afrika lämnade hon redan 1954. Och även om hennes betydelse för kvinnliga läsares och författarkollegers självkänsla inte kan underskattas är Lessing nu, i mogen ålder, noga med att betona hur främmande alla sådana kategoriseringar är för henne. Jag erinrar mig ett samtal med Ann Victorin i tv-programmet Babel våren 2005. Menar du dig ha ett budskap som författare?, frågade reportern. Och svaret kom blixtsnabbt med emfas från Lessing: "Vi som var med på 60-talet vill inte höras talas om sådant."
Redan som barn betraktades hon som olydig och "stubborn", och hon har behållit sin kritiska attityd till det mesta under ett långt författarliv. Själv har hon beskrivit sin barndom som lycklig, och minnet av andra världskriget och så småningom det brittiska imperiets sönderfall har gjort henne övertygad om att ingenting är bestående men också, paradoxalt, att ingenting egentligen förändras.
Alla dessa erfarenheter har givetvis satt sin prägel inte bara på Lessings liv utan även i hög grad på hennes författarskap. Lite generaliserande kan man nog påstå att hon i sina böcker alltid söker skildra människor och skeenden från olika synvinklar. Hon har också prövat flera olika genrer och gjorde bland annat en kanske mindre lyckad utflykt till science-fiction-genren på 1970-talet. Även om det i Lessings fall finns starka paralleller mellan liv och dikt genom hela författarskapet har hon även skrivit explicit självbiografiska böcker, främst den uppmärksammade romansviten Våldets barn, mera kända som Martha Quest-serien och kanske de böcker som främst förlänat Lessing en solid plats som en den feministiska litteraturens främsta företrädare. I Martha Quest-serien anses Lessing ha skapat en modern motsvarighet till 1800-talets stora episka kvinnliga bildningsromaner. Hon har för övrigt själv deklarerat att hennes stilideal har starka band till just 1800-talets breda epik.
Doris Lessing debut som romanförfattare skedde 1950 med Gräset sjunger (på svenska 1951). Boken utspelar sig i afrikansk miljö och skildrar förhållandet mellan en vit farmarhustru och hennes svarta tjänare och formar sig till ett starkt ödesdrama.
Sitt definitiva genombrott fick Lessing 1964 med Den femte sanningen, som också den ses som ett pionjärverk inom kvinnorörelsen. Men Den femte sanningen utmärker sig även för sin rent berättartekniskt komplexa komposition med en mycket odogmatisk blandning av stilnivåer, helt i överensstämmelse med författarens skepsis mot ensidiga program och synvinklar på tillvaron.
Efter science-fiction-utflykten på 70-talet återvände Lessing till realismen med en avslöjande skildring av vänsterns behov av kontroll och underkastelse i romanen Den gode terroristen 1985. En bok som enligt Svenska Akademien "i analysen av det terroristiska sinnelagets grogrund i generationshat och övermänniskoattityder bevarar sin aktualitet".
De rena självbiografierna är två till antalet: Under huden (1994) och Vandra i skugga (1998). I dessa böcker återkallar Doris Lessing inte bara sitt eget liv utan hela den epok som var hennes. Romanen Ljuvaste dröm (2003) betraktas som en fristående fiktiv fortsättning på de självbiografiska böckerna.
Under de senaste åren har Lessing i sitt författarskap alltmer kommit att framstå som en svartsynt pessimist när det gäller vår civilisations framtid. Samtidigt finns det, mitt i all desillusionerad klarsyn, en tro på de grundläggande humanistiska värden som gör att hon ändå vågar hoppas på mänsklighetens framtid.
Det är svårt att komma ifrån känslan att Svenska Akademien med valet av 88-åriga Doris Lessing till 2007 års Nobelpristagare i första hand valt att belöna en lång och trogen livsgärning innan det är för sent. Tveklöst är det en värdig representant för 1900-talets kvinnliga litteratur som nu äntligen får det pris som hennes många läsare världen över ofta önskat. Men samtidigt måste det sägas att det funnits tillfällen då man haft starkare skäl att uppskatta Svenska Akademien för dess framsynthet och mod än den här gången.
Så jobbar vi med nyheter